Så här
känns det att vara arbetslösDenna
min första artikel har fått ökad akutalitet nu när konjunkturen
dykt till rekordlåg nivå. Många som läser texten kommer
sannolikt att känna igen sig och många kommer att inse att man inte
är ensam om att känna förtvivlan och sorg. Det är viktigt
att problematiken lyfts fram på ett nyanserat vis så att utomstående
betraktare kan få ökad kunskap om hur indviden upplever det att gå
arbetslös. 
Som att förlora en nära anhörig – allt jag hade och tog för givet i det
gamla arbetet var en dag borta. Naturligtvis anser jag att lönen är ett stort
bortfall, men det finns aspekter som är betydligt värre att brottas med som arbetslös
än försämrad ekonomi.
"When I was initially laid off from a job I felt very connected to, I experienced
such a loss that it severly impacted my view o everything. I began to perceive
all of life negatively and as time went on, I irrationally thougt that I would
never find employment again" Ur boken, Losing your job - Discovering your
purpose, Joseph de Leon, Bloomington 2003.
Ovanstående citat stämmer väl överens med de känslor som intog mig i samband med
att jag blev utan arbete. Hela min tillvaro förlamades
och vad jag än företog mig så förföljde mig arbetslöshetsspöket och jag kunde
aldrig riktigt koppla av. Det skulle visa sig att jag hade förlorat en del av
mig själv och vad jag tog för givet i livet.
"Det borde finnas
en krisorganisation". Länk till Österbottens Tidning 2008-12-15.
Nedan tar jag upp ett antal teman som jag vill dela med mig av till andra som
blivit utan arbete.
Samhörigheten, arbetsgemenskapen var väldigt tufft att stå utan, tänk bara
det här att ta en kopp kaffe med
arbetskompisarna eller att träffas i korridorerna eller
på någons rum eller vid någons skrivbord. Jag saknar även det kontaktnät som jag
byggt upp på arbetsplatsen, både inom den egna avdelningen och hos andra avdelningar
och enheter. Detsamma gäller för det kontaktnät som uppstod genom allt mitt samarbete
med organisationer och arbetsplatser utanför huset. Jag hade relationer än här
och än där med olika personer. Förlusten
av social status som alla arbetslösa mer eller mindre råkar ut för, är
väldigt påfrestande. I vårt Martin Luther inspirerade samhälle, där arbetet betyder
allt, är det inte lätt att stå utanför arbetsmarknaden. Har ni varit på en fest
någon gång? Varit på ett möte i något sammanhang? Blivit presenterad för någon ny människa? Stött på någon gammal
bekant som du inte träffat på några år? Då kommer så
småningom den känsliga frågan, - och vad gör du nu för tiden? Jobbar du kvar på
samma? Vad jobbar du med?
När man väl hasplar ur sig svaret så blir reaktioner från frågeställaren ganska
krystad. – jaha….., och hur länge har du varit arbetslös?
…flera år…- oj då! Därefter går vederbörande ganska
snabbt därifrån.
Sedan har vi det här med könsroller. Jag som är runt 50 år har säkerligen
mer traditionellt könstänkande i mig än män i 20- och 30 årsåldern. Åtminstone
tror jag det. Det är helt rätt att jag som är hemma hela dagarna tar hand om huvuddelen
av hushållsbestyren. Så tänkte jag även i början av arbetslöshetsperioden men
jag kunde i alla fall inte skaka av mig känslan av att jag också bytte en könsroll.
Jag kände mig lite grand som en hemmafru när jag lagade mat, städade, följde barnen
till skolan osv. Jag visste att jag inte skulle eller borde tänka så men tankarna
fanns där till och ifrån.
Det
händer ibland att man träffar gamla arbetskompisar som inte behövde
lämna skutan. Förmodligen känns det lite känsligt från bägge sidor att
mötas. För min del skäms jag emellanåt över min situation och för deras
del vet de nog inte hur de ska tackla situationen. Det händer fortfarande
att jag tar omvägar när jag ser dem. För att inte tala om släkten,
kanske ännu mer kinkigt. Jag har en släkting som länge frågade varje gång
vi träffades: - Har du fått nåt jobb än? Ofta var detta på helger och
därför brukade jag svara: du jag har helgledigt nu, jag vill vara ledig!
Har man barn är det ett särskilt kapitel anser jag. Emellanåt får
jag höra: ”gud vad fattiga vi är, har vi inte råd med det ens”. Bara det
kan slå hårt mot självkänslan. I mina mörkare stunder funderar jag också på vad
barnen säger och tänker i skolan när frågan om föräldrars arbete kommer på tal.
Kanske inte så roligt för dem heller när de berättar hur det är. Vilken förebild
är jag för mina barn när jag bara går hemma? Tankar som poppar fram då och då.
När barnen var mindre var det säkert positivt när det fanns en vuxen hemma när
de kom hem efter skolan. Nu när de är äldre och behöver svängrum och integritet
känner man sig mest i vägen tycker jag. Som tur är har ju barn lätt att anpassa
sig till förändrade situationer. Jag får väl trösta mig med det.
Hur påverkas barnen av föräldrars arbetslöshet?
Att vara arbetslös
är att ha världens hårdaste jobb! Långt ifrån alla håller med om det.
Ofta får jag höra: - du som har det så bra, som alltid är ledig, varför gnäller
du? – Du som har så mycket tid över, kan inte du hjälpa mig med det här…..?
Det finns inte en dag som jag inte tänker på min situation som arbetslös, min
dåliga ekonomi, framtidsutsikter osv.
"Ever wonder why you feel så tired when you´re unemployed? The reason is
because being unemployed is a difficult, full-time job in itself. It´s demanding
both physically and emotionally. As a matter of fact, it is a huge energy drain.
Almost anyone who has been out of work will tell you there are few things worse
on the mind, body, and soul than looking for work. Pressures relating to chash,
résumé writing, interviewing, networking, and job searching are some of the toughest
challenges we might face. Job coaches report that even people who are unhappily
employed avoid changing jobs because the search för employment can be so difficult
and emotionally draining" Ur boken The unemployment survival guide,
av Jim Stringham m fl., Utah 2004. Se även litteraturlistan!
Ovanstående kan leda till ett kroniskt tillstånd av negativ
stress med mindre önskvärda följder. Det går aldrig att njuta av perioder
av ledighet under exempelvis juli månad som de flesta förvärvsarbetande kan göra.
En stark känsla är den att man inte gjort sig förtjänt av en ledighet. Detta styrks
av en del forskningsrapporter jag läst om i tidningar den senaste tiden. Enligt
dem så löper långtidsarbetslösa större risk än andra att drabbas av olika sjukdomar
och andra allvarliga tillstånd. Hjärtproblem, astma, blodtrycksproblem, sömnlöshet,
drogproblem m. m är exempel på negativa följder. Man
kan även uttrycka det som så att man går och bär på
en ständig oro som arbetslös och som gör att man mår illa
psykiskt. Länk
till en bloggartikel av Eva Hedesand Lundqvist, 2009.
Här har vi en
debattör som inser problematiken och som menar att arbetslösa
måste tillåtas att ha livskvalité.
Ett exempel på den
stress man genomgår är, som jag upplever, är att man ”rostar”
ihop. Man tappar tempo. Det minsta ärendet, den minsta arbetsuppgiften
osv. känns jobbig. Som om kraften inte räcker till. Räcka till ja, vad
man än har tänkt göra känns emellanåt som att det inte finns tid över
för. Hur ska jag hinna med? Vad beror detta på då? Ett svar är sannolikt
att ju längre tiden går så tappar du tron på dina kunskaper och färdigheter,
samtidigt som stressen och frustrationen ökar på grund av situationen
som arbetslös.
Ett annat svar tror jag är att människor som inte har arbete inrutar sin tillvaro
i ett antal rutiner som man ogärna bryter sig loss ifrån, på gott och ont. Det
kan gälla allt ifrån att läsa tidningen kl. 09 varje förmiddag till att
gå sin eftermiddagspromenad exakt kl 14. För
att inte tala om alla rutiner där emellan. Ytterligare ett svar på varför tiden
inte räcker till är säkerligen detta att så många utan daglig sysselsättning gör
om natt till dag. Man ser på tv, video, läser böcker, surfar på Internet natten
igenom och sover bort dagen i stort sett.
Man hör ibland arbetsförmedlare och motivationskonsulter som uttrycker sig lite
förvånat över detta fenomen hos sina arbetssökanden och deltagare. ”Arbetslösa
verkar alltid ha så mycket att göra”! Jag ser det
som överlevnadsrutiner för oss arbetslösa. Ett sätt att
få dagen att gå och skapa lite trygghet i eländet.
Apropå stress och utbrändhet. Alla som någon gång varit arbetslös
vet vilka känslor av hopplöshet man kan drabbas av. Man förlorar snabbt självförtroendet
och ens självbild kan lätt få sig en törn. Inte blir det bättre av att man går
från att ha varit en anställd med trygg lön och en person med hög integritet till
en arbetslöshet. Du kanske nästan aldrig har varit i kontakt med Försäkringskassa,
Arbetslöshetskassa, Arbetsförmedlingen. Vid en arbetslöshet går man in i en påtvingad
situation där man på sätt och vis blir i händerna på ovanstående myndigheter.
Jag vill inte säga att jag personligen har råkat alltför illa ut i mina kontakter.
Jag kommer ändå inte ifrån känslan av att vara objektifierad,
behandlad som ett ärende, ett paket, lite omyndigförklarad. Olika beslut och anvisningar
dimper ner i brevlådan och läser man inte igenom dem riktigt, kan följden bli
obehaglig. I värsta fall kan ersättningen bli indragen! Tyvärr mår man ju inte
bättre av att känna sig som ett ärende i en myndighetsutövning.
Ett förhållande som
knappast höjer framtidstron och självkänslan är alla avslagspapper
som dimper ner i brevlådan då och då. Jag vet inte hur många
ansökningar om lediga jobb jag skickat iväg de senaste åren, men
åtskilliga hundra är det säkert. För varje avslag så trycks man
ytterligare en bit ner i skoskaftet om man inte
passar sig. "Tack för visat intresse. Den här gången kan vi inte
erbjuda dig arbete, men välkommen igen med en ansökan längre fram”. Det
är lätt hänt att enbart söka felen hos sig själv när man fått för många
negativa besked. För att inte tala om kapitlet anställningsintervjuer.
Dels så befinner man sig med automatik i underläge när man går på en intervju
oavsett om man redan har jobb eller inte. Jag menar, vid träffen är ju
den eventuella arbetsgivaren representerad av i regel minst 2 personer,
oftast fler, som ska göra sig en bild av mig som arbetssökande. Det är
naturligtvis lättare att söka jobb och gå på intervju om man redan har
jobb. Då är du mer säker på din person och på vad du kan och är bra på
i arbetssammanhang. Den känslan har jag definitivt inte om jag gått utan
jobb en längre tid. Osäkerheten kring egna styrkor ökar med tiden medan
”säkerheten” kring svagheter växer. Utifrån det läget är det förstås svårare
att göra en lyckad intervju. En duktig intervjuare och förstående chefer
har ju insikt om detta och jag har varit på lyckade anställningsintervjuer
där jag lämnat samtalet relativt nöjd. Ännu fler är tyvärr exemplen på
det motsatta där redan frågan ”berätta om dig själv” väcker stora bekymmer
hos mig. Sen tänker i vart fall jag en del på det här med klädsel….Det
heter ju att man ska vara rätt klädd när man går på en intervju. Naturligtvis
beror det en del på vilket jobb det gäller, men inom många branscher och
jobb så förväntar sig intervjuarna att man kommer rätt klädd. Återigen
så är detta lättare när man har jobb. Jag menar, kläder kostar pengar
och det är ju långt ifrån vanligt att man kan uppdatera klädgarderoben
som arbetslös. Alltså händer det emellanåt att även jag går på en intervju
och känner mig fel klädd och känner mig därigenom mindre taggad inför
uppgiften. För att inte tala om utseendet. Tittar man sig
i spegeln är det nog oftast så att man inte är riktigt
nöjd där heller. Om detta beror på den förlorade
självkänslan eller inte, det låter jag vara osagt, men
man funderar ju...Här kan du även läsa
en artikel om utseendets betydelse när man söker
jobb.
Man
kommer aldrig ifrån farhågorna övre det ekonomiska
läget . Går det ihop denna månad tro? Räcker pengarna
till för räkningarna den kommande månaden?
Den värsta känslan
är ändå den eviga oron som man går och bär på som arbetslös, en
känsla som växer sig starkare ju längre tiden går. Vad händer i framtiden?
Kommer jag att hitta ett nytt jobb? Finns det plats och behov för mig
i arbetslivet? Jag vet ju hur hårt det är på arbetsmarknaden och hur arbetsgivare
resonerar. Har jag personligen kvar någon tro på mina förmågor inombords?
Det är frågan.
Allt detta sammantaget
och som jag räknat upp enligt ovan gör att jag tycker att arbetslöshet
är ett mycket tungt ok att bära på. Läs även denna länk till en ledare
i
aftonbladet.
Då säger säkert vän av ordning. Det är väl bara att du skaffar dig ett jobb, ta
vilket som helst! Lättare sagt än gjort det när man är en 50+are.
Vad har forskningen
kommit fram till om hur det upplevs och känns att vara arbetslös?
Till slut kommer man
inte undan att ta upp detta med skam och arbetslöshet. Dels har du
det itutat från bröstmjölken att "du ska arbeta i
ditt anletes svett" och att du ska göra rätt för dig
i samhället. Omgivningens attityder till arbetslösa människor
förbättrar inte läget när det gäller att känna
skam inför sig själv. Jag är helt övertygad om att
denna skam i sig är en bromsande faktor i jobbet att komma tillbaka
till arbetslivet.
Läs denna tänkvärda
bloggartikel från "RoxXxylicious" - "Arbetslös
- Värdelös???"
Skam är känslan som
väcks hos mig när jag i den andres ögon ser kritik och
förlorar status och värde.
Som när jag får
frågan från en bekant: - har du fått något jobb?
Nähä, men då får du väl ta och lägga på
ett kol, så ordnar det sig med jobb ska du se.
Nu
till en bra artikel, hämtad från webbplatsen
Alltförjobbet, som i sin tur är baserad på svensk forskning;
Ekonomi-skammodellen och reaktioner på arbetslöshet, Leif R Jönsson &
Bengt Starrin, 1996.
Avslutande ord
Arbetslöshet
skapar stress
"Arbetslöshet innebär
en underbelastning. För lite stimulering, för litet ansvar och
för små krav, även här med små möjligheter
att påverka situationen. Vi får inte visa vad vi duger till.
Att bli uppsagd eller arbetslös innebär ett hot mot såväl
identitet och självkänsla som gemenskap med andra. Att inte
ha ett arbete att gå till leder för många till rollkonflikter,
eftersom rollen i hemmet förändras......Vi tycker oss sakna
inflytande över vad som händer med oss. Vi kan inte styra våra
liv. Vi saknar beslutsutrymme och egenkontroll".
Ur broschyren Att mista jobbet,
Lennart Levi och Inga-Lill Pettersson i samarbete med TRR och Trygghetsstiftelsen
1993.
Text © Klas Hägglund, 2005. Senast ändrad 2009-02-15.
Bild © Rune Hemström,
2005
Det
är inte tillåtet att utan tillstånd använda material från denna
sida för kommersiellt bruk eller i undervisningssyfte.
Vill du som coach eller
konsult använda material från sidan, kontaktar du mig på
mail:
klas.hagglund@comhem.se |