Så här känns det att vara arbetslös

Som att förlora en nära anhörig – allt jag hade och tog för givet i det gamla arbetet var en dag borta. Naturligtvis anser jag att lönen är ett stort bortfall, men det finns aspekter som är betydligt värre att brottas med som arbetslös än försämrad ekonomi.

"When I was initially laid off from a job I felt very connected to, I experienced such a loss that it severly impacted my view o everything. I began to perceive all of life negatively and as time went on, I irrationally thougt that I would never find employment again" Ur boken, Losing your job - Discovering your purpose, Joseph de Leon, Bloomington 2003.

Ovanstående citat stämmer väl överens med de känslor som intog mig i samband med att jag blev utan arbete. Hela min tillvaro förlamades och vad jag än företog mig så förföljde mig arbetslöshetsspöket och jag kunde aldrig riktigt koppla av. Det skulle visa sig att jag hade förlorat en del av mig själv och vad jag tog för givet i livet.

"Det borde finnas en krisorganisation". Länk till Österbottens Tidning 2008-12-15.

Nedan tar jag upp ett antal teman som jag vill dela med mig av till andra som blivit utan arbete.

Samhörigheten, arbetsgemenskapen var väldigt tufft att stå utan, tänk bara det här att ta en kopp kaffe med arbetskompisarna eller att träffas i korridorerna eller på någons rum eller vid någons skrivbord. Jag saknar även det kontaktnät som jag byggt upp på arbetsplatsen, både inom den egna avdelningen och hos andra avdelningar och enheter. Detsamma gäller för det kontaktnät som uppstod genom allt mitt samarbete med organisationer och arbetsplatser utanför huset. Jag hade relationer än här och än där med olika personer.

Förlusten av social status som alla arbetslösa mer eller mindre råkar ut för, är väldigt påfrestande. I vårt Martin Luther inspirerade samhälle, där arbetet betyder allt, är det inte lätt att stå utanför arbetsmarknaden. Har ni varit på en fest någon gång? Varit på ett möte i något sammanhang? Blivit presenterad för någon ny människa? Stött på någon gammal bekant som du inte träffat på några år? Då kommer så småningom den känsliga frågan, - och vad gör du nu för tiden? Jobbar du kvar på samma? Vad jobbar du med?

När man väl hasplar ur sig svaret så blir reaktioner från frågeställaren ganska krystad. – jaha….., och hur länge har du varit arbetslös? …flera år…- oj då!  Därefter går vederbörande ganska snabbt därifrån.

Sedan har vi det här med könsroller. Jag som är runt 50 år har säkerligen mer traditionellt könstänkande i mig än män i 20- och 30 årsåldern. Åtminstone tror jag det. Det är helt rätt att jag som är hemma hela dagarna tar hand om huvuddelen av hushållsbestyren. Så tänkte jag även i början av arbetslöshetsperioden men jag kunde i alla fall inte skaka av mig känslan av att jag också bytte en könsroll. Jag kände mig lite grand som en hemmafru när jag lagade mat, städade, följde barnen till skolan osv. Jag visste att jag inte skulle eller borde tänka så men tankarna fanns där till och ifrån.

Det händer ibland att man träffar gamla arbetskompisar som inte behövde lämna skutan. Förmodligen känns det lite känsligt från bägge sidor att mötas. För min del skäms jag emellanåt över min situation och för deras del vet de nog inte hur de ska tackla situationen. Det händer fortfarande att jag tar omvägar när jag ser dem. För att inte tala om släkten, kanske ännu mer kinkigt. Jag har en släkting som länge frågade varje gång vi träffades: - Har du fått nåt jobb än? Ofta var detta på helger och därför brukade jag svara: du jag har helgledigt nu, jag vill vara ledig!

Har man barn är det ett särskilt kapitel anser jag. Emellanåt får jag höra: ”gud vad fattiga vi är, har vi inte råd med det ens”.  Bara det kan slå hårt mot självkänslan. I mina mörkare stunder funderar jag också på vad barnen säger och tänker i skolan när frågan om föräldrars arbete kommer på tal. Kanske inte så roligt för dem heller när de berättar hur det är. Vilken förebild är jag för mina barn när jag bara går hemma? Tankar som poppar fram då och då. När barnen var mindre var det säkert positivt när det fanns en vuxen hemma när de kom hem efter skolan. Nu när de är äldre och behöver svängrum och integritet känner man sig mest i vägen tycker jag. Som tur är har ju barn lätt att anpassa sig till förändrade situationer. Jag får väl trösta mig med det.

Hur påverkas barnen av föräldrars arbetslöshet?

Att vara arbetslös är att ha världens hårdaste jobb! Långt ifrån alla håller med om det. Ofta får jag höra: - du som har det så bra, som alltid är ledig, varför gnäller du? – Du som har så mycket tid över, kan inte du hjälpa mig med det här…..?

Det finns inte en dag som jag inte tänker på min situation som arbetslös, min dåliga ekonomi, framtidsutsikter osv.

"Ever wonder why you feel så tired when you´re unemployed? The reason is because being unemployed is a difficult, full-time job in itself. It´s demanding both physically and emotionally. As a matter of fact, it is a huge energy drain. Almost anyone who has been out of work will tell you there are few things worse on the mind, body, and soul than looking for work. Pressures relating to chash, résumé writing, interviewing, networking, and job searching are some of the toughest challenges we might face. Job coaches report that even people who are unhappily employed avoid changing jobs because the search för employment can be so difficult and emotionally draining"
Ur boken The unemployment survival guide, av Jim Stringham m fl., Utah 2004. Se även litteraturlistan!

Ovanstående kan leda till ett kroniskt tillstånd av negativ stress med mindre önskvärda följder. Det går aldrig att njuta av perioder av ledighet under exempelvis juli månad som de flesta förvärvsarbetande kan göra. En stark känsla är den att man inte gjort sig förtjänt av en ledighet. Detta styrks av en del forskningsrapporter jag läst om i tidningar den senaste tiden. Enligt dem så löper långtidsarbetslösa större risk än andra att drabbas av olika sjukdomar och andra allvarliga tillstånd. Hjärtproblem, astma, blodtrycksproblem, sömnlöshet, drogproblem m. m är exempel på negativa följder.

Man kan även uttrycka det som så att man går och bär på en ständig oro som arbetslös och som gör att man mår illa psykiskt.

Länk till en bloggartikel av Eva Hedesand Lundqvist, 2009.

Här har vi en debattör som inser problematiken och som menar att arbetslösa måste tillåtas att ha livskvalité.

Ett exempel på den stress man genomgår är, som jag upplever, är att man ”rostar” ihop. Man tappar tempo. Det minsta ärendet, den minsta arbetsuppgiften osv. känns jobbig. Som om kraften inte räcker till. Räcka till ja, vad man än har tänkt göra känns emellanåt som att det inte finns tid över för. Hur ska jag hinna med? Vad beror detta på då? Ett svar är sannolikt att ju längre tiden går så tappar du tron på dina kunskaper och färdigheter, samtidigt som stressen och frustrationen ökar på grund av situationen som arbetslös.

Ett annat svar tror jag är att människor som inte har arbete inrutar sin tillvaro i ett antal rutiner som man ogärna bryter sig loss ifrån, på gott och ont. Det kan gälla allt ifrån att läsa tidningen kl. 09 varje förmiddag till att gå sin eftermiddagspromenad exakt kl 14. För att inte tala om alla rutiner där emellan. Ytterligare ett svar på varför tiden inte räcker till är säkerligen detta att så många utan daglig sysselsättning gör om natt till dag. Man ser på tv, video, läser böcker, surfar på Internet natten igenom och sover bort dagen i stort sett.

Man hör ibland arbetsförmedlare och motivationskonsulter som uttrycker sig lite förvånat över detta fenomen hos sina arbetssökanden och deltagare. ”Arbetslösa verkar alltid ha så mycket att göra”!  Jag ser det som överlevnadsrutiner för oss arbetslösa. Ett sätt att få dagen att gå och skapa lite trygghet i eländet.

Apropå stress och utbrändhet.  Alla som någon gång varit arbetslös vet vilka känslor av hopplöshet man kan drabbas av. Man förlorar snabbt självförtroendet och ens självbild kan lätt få sig en törn. Inte blir det bättre av att man går från att ha varit en anställd med trygg lön och en person med hög integritet till en arbetslöshet. Du kanske nästan aldrig har varit i kontakt med Försäkringskassa, Arbetslöshetskassa, Arbetsförmedlingen. Vid en arbetslöshet går man in i en påtvingad situation där man på sätt och vis blir i händerna på ovanstående myndigheter. Jag vill inte säga att jag personligen har råkat alltför illa ut i mina kontakter. Jag kommer ändå inte ifrån känslan av att vara objektifierad, behandlad som ett ärende, ett paket, lite omyndigförklarad. Olika beslut och anvisningar dimper ner i brevlådan och läser man inte igenom dem riktigt, kan följden bli obehaglig. I värsta fall kan ersättningen bli indragen! Tyvärr mår man ju inte bättre av att känna sig som ett ärende i en myndighetsutövning.

Ett förhållande som knappast höjer framtidstron och självkänslan är alla avslagspapper som dimper ner i brevlådan då och då. Jag vet inte hur många ansökningar om lediga jobb jag skickat iväg de senaste åren, men åtskilliga hundra är det säkert. För varje avslag så trycks man ytterligare en bit ner i skoskaftet om man inte passar sig. "Tack för visat intresse. Den här gången kan vi inte erbjuda dig arbete, men välkommen igen med en ansökan längre fram”. Det är lätt hänt att enbart söka felen hos sig själv när man fått för många negativa besked. För att inte tala om kapitlet anställningsintervjuer. Dels så befinner man sig med automatik i underläge när man går på en intervju oavsett om man redan har jobb eller inte. Jag menar, vid träffen är ju den eventuella arbetsgivaren representerad av i regel minst 2 personer, oftast fler, som ska göra sig en bild av mig som arbetssökande. Det är naturligtvis lättare att söka jobb och gå på intervju om man redan har jobb. Då är du mer säker på din person och på vad du kan och är bra på i arbetssammanhang. Den känslan har jag definitivt inte om jag gått utan jobb en längre tid. Osäkerheten kring egna styrkor ökar med tiden medan ”säkerheten” kring svagheter växer. Utifrån det läget är det förstås svårare att göra en lyckad intervju. En duktig intervjuare och förstående chefer har ju insikt om detta och jag har varit på lyckade anställningsintervjuer där jag lämnat samtalet relativt nöjd. Ännu fler är tyvärr exemplen på det motsatta där redan frågan ”berätta om dig själv” väcker stora bekymmer hos mig. Sen tänker i vart fall jag en del på det här med klädsel….Det heter ju att man ska vara rätt klädd när man går på en intervju. Naturligtvis beror det en del på vilket jobb det gäller, men inom många branscher och jobb så förväntar sig intervjuarna att man kommer rätt klädd. Återigen så är detta lättare när man har jobb. Jag menar, kläder kostar pengar och det är ju långt ifrån vanligt att man kan uppdatera klädgarderoben som arbetslös. Alltså händer det emellanåt att även jag går på en intervju och känner mig fel klädd och känner mig därigenom mindre taggad inför uppgiften. För att inte tala om utseendet. Tittar man sig i spegeln är det nog oftast så att man inte är riktigt nöjd där heller. Om detta beror på den förlorade självkänslan eller inte, det låter jag vara osagt, men man funderar ju...Här kan du även läsa en artikel om utseendets betydelse när man söker jobb.

Man kommer aldrig ifrån farhågorna övre det ekonomiska läget . Går det ihop denna månad tro? Räcker pengarna till för räkningarna den kommande månaden?

Den värsta känslan är ändå den eviga oron som man går och bär på som arbetslös, en känsla som växer sig starkare ju längre tiden går. Vad händer i framtiden? Kommer jag att hitta ett nytt jobb? Finns det plats och behov för mig i arbetslivet? Jag vet ju hur hårt det är på arbetsmarknaden och hur arbetsgivare resonerar. Har jag personligen kvar någon tro på mina förmågor inombords? Det är frågan.

Allt detta sammantaget och som jag räknat upp enligt ovan gör att jag tycker att arbetslöshet är ett mycket tungt ok att bära på. Läs även denna länk till en ledare i aftonbladet.

Då säger säkert vän av ordning. Det är väl bara att du skaffar dig ett jobb, ta vilket som helst! Lättare sagt än gjort det när man är en 50+are.

Vad har forskningen kommit fram till om hur det upplevs och känns att vara arbetslös?

Till slut kommer man inte undan att ta upp detta med skam och arbetslöshet. Dels har du det itutat från bröstmjölken att "du ska arbeta i ditt anletes svett" och att du ska göra rätt för dig i samhället. Omgivningens attityder till arbetslösa människor förbättrar inte läget när det gäller att känna skam inför sig själv. Jag är helt övertygad om att denna skam i sig är en bromsande faktor i jobbet att komma tillbaka till arbetslivet.
Läs denna tänkvärda bloggartikel från "RoxXxylicious" - "Arbetslös - Värdelös???"

Skam är känslan som väcks hos mig när jag i den andres ögon ser kritik och förlorar status och värde.

Som när jag får frågan från en bekant: - har du fått något jobb? Nähä, men då får du väl ta och lägga på ett kol, så ordnar det sig med jobb ska du se.

Nu till en bra artikel, hämtad från webbplatsen Alltförjobbet, som i sin tur är baserad på svensk forskning; Ekonomi-skammodellen och reaktioner på arbetslöshet, Leif R Jönsson & Bengt Starrin, 1996.

Avslutande ord

Arbetslöshet skapar stress

"Arbetslöshet innebär en underbelastning. För lite stimulering, för litet ansvar och för små krav, även här med små möjligheter att påverka situationen. Vi får inte visa vad vi duger till. Att bli uppsagd eller arbetslös innebär ett hot mot såväl identitet och självkänsla som gemenskap med andra. Att inte ha ett arbete att gå till leder för många till rollkonflikter, eftersom rollen i hemmet förändras......Vi tycker oss sakna inflytande över vad som händer med oss. Vi kan inte styra våra liv. Vi saknar beslutsutrymme och egenkontroll".

Ur broschyren Att mista jobbet, Lennart Levi och Inga-Lill Pettersson i samarbete med TRR och Trygghetsstiftelsen 1993.

Text © Klas Hägglund, 2005. Senast ändrad 2009-02-15.

Bild © Rune Hemström, 2005

Det är inte tillåtet att utan tillstånd använda material från denna sida för kommersiellt bruk eller i undervisningssyfte.

Vill du som coach eller konsult använda material från sidan, kontaktar du mig på mail:

klas.hagglund@comhem.se