Tillbaka
 

Några försök att blogga

Dec 2008

Illa, jag mår illa

Ja jag har mått illa ett tag, så är det bara.

Har just börjat återhämtat mig från den senast anställningsintervjun. Den blev som vanligt "misslyckad". Så har det känts de senaste gångerna jag varit på dylika sessioner.

Intervjuaren/rekryteringsgruppen har varit mer intresserad av att uppehålla sig vid luckorna i min meritförteckning än att fråga mig om sådana saker som jag skulle kunna tillföra företaget och mina meriter från tidigare anställningar, studier och fritidsintressen/hobbys.

Nu har det gått ett par veckor sedan tillställningen och nu "kliver jag uppåt" igen. Ja, det brukar ta några veckor att komma över besvikelsen.

Nu tar vi nya tag och förhoppningsvis kommer det nya möjligheter under nästa år och förvissningen är stor att tomten nu kommer att ge mig ett par "vässade pennor" som ska användas för nya uppslag här på sajten.

Ur det hoppfulla utanförskapet bok, 2008-12-16

 

Mars 2007

Morot eller salt i såren?

Måndagen den 5 mars 2007 har infallit, eller Dagen S som jag väljer att kalla denna händelse. Alliansens förändringar i arbetslöshetsförsäkringen börjar att gälla denna dag och skulle ha gjort det redan för drygt två månader sedan om inte a-kassorna lämnat in sitt veto.

Det officiella motivet från moderaterna som går i bräschen för detta omdebatterade beslut hävdar att arbetssökande ska stimuleras till att söka jobb i högre utsträckning än tidigare. En nivå på 80 procent rakt igenom hela ersättningsperioden anses vara för hög och stimulera till bristande arbetsvilja. Likaledes anses möjligheten att få en ny ersättningsperiod snarare stimulera till ett bidragsberoende.

Det gamla regelverket kring arbetslöshetsförsäkringen med högre ersättningsnivå och större möjligheter att få nya ersättningsperioder gav den arbetssökande en viss grundtrygghet. Men jag säger bara en viss trygghet. 680 kronor per dag räcker inte mycket mer än till bröd för dagen och tak över huvudet. Det handlar alltså om att tillgodose en människas grundbehov av föda och skydd för kyla, vind och nederbörd. Något mer räcker just inte ersättningen till. Planerar du din ekonomi väl så kan pengarna räcka till enkel rekreation som biobesök, kortare resor med mera. Någon möjlighet till personlig utveckling eller komplettering av yrkeskunskaperna räcker pengarna definitivt inte till för. Hade du tur i det gamla systemet så kunde du komma med på en skaplig arbetsmarknadsutbildning och träffa nya människor och samtidigt lära dig nya saker. Vän av ordning säger säkert: Ja men vadå en arbetslös person ska väl inte ha det lika bra som vi som jobbar! Den invändningen kan jag förstå, men är det inte så ändå att även en arbetslös person behöver aktiviteter som stärker hans kompetens och personliga utveckling. Det behöver personer som har jobb och det behöver personer som är utan.

Det gamla systemet medgav ändå en viss ekonomisk grundtrygghet och gav arbetssökande socialt utbyte genom att delta i olika aktiviteter anordnade av arbetsförmedlingen eller samarbetspartners. Ja ja, jag vet att många är av den uppfattningen att det mest handlade om konstgjord andning. Kurserna skapade inga jobb och ofta var de dåligt planerade och med tveksamt innehåll. Men de hade en funktion om inte annat och det var att många arbetslösa fick chansen att bryta sin isolering och träffa andra människor i samma situation.

När det snart bara är timmar innan den 5 mars inträder, så kan jag bara konstatera att det knappast känns som om Borg och Littorin ger oss den morot som man så vackert har talat om. "Ingen människa ska längre behöva vara bidragsberoende, alla ska ges möjlighet att försörja sig genom arbete" Frågan är var är jobben? Kommer jobben? Senaste aktuella rapport om nystartsjobben förkunnade att endast 2.000 långtidsarbetslösa personer i Sverige hittills har fått förmånen att börja arbeta. Målet sades i debatten vara 10.000 jobb per månad. Javisst, jag håller med. Det har inte gått lång tid än, om vi väntar och ser så får det hela sjunka in i företagens medvetande och med tiden så ordnar det sig. Frågan är bara, hur länge ska vi arbetslösa behöva vänta.

Tänk er bästa läsare en person som som är långtidsarbetslös som nu den 5 mars får sänkt ersättning till 65 % av sin förra lön. Han hade kanske en a-kassegrundande lön på 13.000 - 15.000. Det är bara att ta fram räknedosan och se resultatet! En försämring på över 1.000 kronor per månad blir sannolikt ett förödande slag för honom eller henne. Nu räcker inte pengarna längre till basbehoven! Hur länge har han eller hon råd att vänta på ett jobb? Visst, det är bara att söka mer och mer säger politikerna och arbetsförmedlingen, men vad säger arbetsgivarna då? Är de beredda att anställa personer som varit ifrån arbetsmarknaden för länge? Tiden får utvisa, men fram till dess så lär kommunernas socialkontor få ökad besöksfrekvens och kanske även sjukvården. Vem vet?

Det finns forskare som hävdar att omgivningens uppfattning (de som har jobb) om arbetslösa är som följer: För att bli någorlunda accepterad som arbetslös får du inte se för välmående ut. Du får inte ha för fina kläder, du får inte säga att idag mår jag bra. Du får inte berätta om resor och andra aktiviteter du har kostat på dig. Snarare ska du se lidande ut och med lagomt slitna kläder och det ska lysa om dig hur många jobb du söker varje dag och hur många företagskontakter du tar.

Frågan är bara hur ska den stora massan arbetslösa kunna mobilisera kraft och energi till att gå hem hos arbetsgivare som de söker jobb hos. Hos allmänheten torde det inte bli några problem att uppfylla förväntningarna, men värre kan det bli hos företagen. Med en så restriktiv politik angående arbetslöshetsförsäkringen kommer den största delen av den arbetslöses energi att gå åt till att oroa sig för morgondagen och hur man ska få pengarna att räcka till. I skenet av detta kan man fråga sig hur bra man kan utveckla sina sökandeaktiviteter med personliga brev och arbetsgivarkontakter. Är inte risken stor att många människor nu istället drabbas av ökad förtvivlan och med lägre engagemang som följd?

Den berömda moroten kan snabbt förbytas till ett saltkar om inte saker och ting utvecklar sig som Alliansens tror på.

 

Januari 2007

Ändrad titel för oss som går utan jobb?

2007-01-23 var det datum som arbetsmarknadsminister Littorins statssekreterare Eva Uddén-Sonnegård i P1 myntade en ny benämning för personer som går utan jobb. En nedlåtande benämning måste jag säga, eller vad tycks: "freeriders", dvs friåkare. Man skulle kunna tolka det hela som att statssekreteraren med benämningen avser dem som rider med gratis på någonting, i det här fallet en försäkring. Uttalandet vittnar om en torftig och cynisk människosyn, som att arbetslösa personer frivilligt väljer a-kassa framför lön från en anställning. Med en sådan inställning bland företrädare i arbetsmarknadsverket tror jag inte att den stora skaran av arbetslösa kan vänta sig några positiva stordåd därifrån. Snarare det motsatta, nämligen ytterligare försämringar när det gäller ersättningsnivåer och perioder.

Regeringen överväger starkt att införa "parkeringsböter" till dem som inte söker arbete i tillräcklig omfattning. Det torde inte vara någon risk att Littorin och Björk och co inför "fortkörningsböter" till dem som har för hög ansökningshastighet i jakten på den stora mängden lediga jobb i framtiden. Det kommer inte att finnas någon stor mängd lediga jobb att köra ikapp till. Det ska mycket till för det.

 

December 2006

Nu väntar vi på årsskiftet!

Ja jisses! Det blev regeringsskifte till slut. En trött regering har ersatts av en annan variant som säger sig ska lösa arbetslöshetsproblemet med buller och bång. Jag vet inte om jag vill kalla den borgerliga regeringen för en fyrklöver precis, en benämning som använts i vissa media. Fyrklövern står traditionellt för tur till den som råkar hitta den på gräsmattan en skön sommardag . Jag tippar att många i de arbetslösas skara snarare ser Alliansens arbetsmarknadspolitik som något av en olycksbådande företeelse som tornar upp sig i horisonten.

Med sänkt ersättningsnivå, kortare ersättningsperioder vill regeringen stimulera arbetslösa till att intensifiera sina sökaktiviteter. AMS-världen ska omorganiseras och konkurrensutsättas. Bland annat ska tjänstemännen på arbetsförmedlingarna från och med årsskiftet tituleras coacher är det sagt. Dessutom är avsikten från regeringshåll att arbetsmarknadsservicen ska fokuseras mot en matchning av arbetssökandes kompetenser mot företagens behov. Så mycket åtgärdsförmedling kommer det längre inte att bli tal om eftersom anslagen för arbetsmarknadsprojekt kraftigt kommer att bantas.

Coacher ja, när jag hör ordet coach så tänker jag på en samtalsresurs som sätter klienten och dennes planer och mål i första rummet. En coach är mer ett bollplank och god lyssnare än en rådgivare. Kommer en coach hela tiden med goda råd så har han missuppfattat sin roll. Kommer en coach dessutom med råd och anvisningar som kombineras med hot så är han ljusår från rollen. Då är han en myndighetsperson av stora mått. Det gäller nog för arbetsmarknadsministern att tänka till en aning om hur han vill att arbetsförmedlarna ska fungera i sina kontakter med kunderna.

Resurs? Hur ska arbetsförmedlingen bli en resurs kan man fråga sig? Sedan länge ser huvudparten av de arbetssökande arbetsförmedlingen snarare som ett nödvändigt tvång och det är mycket olyckligt. När det gäller företag och myndigheter är tydligen inställningen i stort sett densamma, särskilt om man ser till den först nämnda kategorin. Redan nu vet till exempel att endast en bråkdel av alla lediga jobb anmäls till arbetsförmedlingen. Vi har även kunnat se och höra i media om rekryterare som är olyckliga över alla buntar av ansökningshandlingar som svämmar över skrivborden efter att ha samarbetat med AF. De har ifrågasatt det vettiga i att okvalificerade arbetssökanden tvingas söka det ledigförklarade jobbet ifråga.

Med alla åtstramningar som väntar oss arbetssökande med ökade kontroller från arbetsförmedling och a-kassa och med en spetsning av hot om dagsbot så lär sannolikt ansökningsmängden till företag och myndigheter öka. Detta kombinerat med ett försämrat samarbetsklimat mellan förmedlare och klienter och kanske även då mellan företag och arbetsförmedling så kan det bli en osmaklig soppa nästa år.

Nä, jag välkomnar däremot alla försök från ansvariga politiker som kan göra arbetsförmedlingen till det arbetsmarknadsserviceorgan som den skulle kunna vara.

Det goda slutet

"Arbetslösa ska befrias från sitt bidragsberoende" "I debatten jämställs arbetssökande mer eller mindre med drogmissbrukare"

Ovanstående rubriker lockade mig när jag började jobba med Arbetslös Nu hösten 2004. Jag tycker att skribenten i Sydsvenskan fick in en fullträff på spiken med sin hammare när han skrev så, se länk till mitt referat.

Efter det senaste riksdagsvalet står det klart att regeringen kommer att sänka a-kasseersättningen med 10- och 15 %. Arbetslösa ska inse och känna att det lönar sig att ta ett arbete jämfört med att vara bidragsberoende.

Frågan är blir alla hundratusentals arbetssökande befriade från sitt "drogberoende"? Knappast, men vi får verkligen hoppas att regeringens batteri av "lösningar" med nystartsjobben i spetsen ska ge ett betydande antal arbetslösa en plats i arbetslivet. Den högkonjunktur vi nu befinner oss i kan naturligtvis vara en bra grogrund för att arbetsmarknadsåtgärden ska få ett visst genomslag. Det är bara det att konjunkturer kan skifta snabbt, vilket historien visat och med en kraftig nedgång så påverkas givetvis företagens anställningsvilja.

Svensk forskning har visat att även människor som går utan arbete strävar efter att få kontroll över sin tillvaro. (Som om det var en nyhet?)
Ett sätt att uppnå kontrollen är att ha ekonomiska möjligheter att få mat för dagen och tak över huvudet. En rimlig a-kasseersättning är en grundbult för att känna en någorlunda trygghet i vardagen. Ändå kan du som arbetslös aldrig lägga upp några framtidsplaner på aktiviteter eller förändringar i ditt liv som fordrar ekonomiska satsningar. Den hittills gällande nivån på 80 % av tidigare lön (upp till inkomsttaket) räcker knappast mer än till mat och husrum för försäkringstagaren. Ändå ger den nivån större kontroll och trygghet än de beslutade försämringarna i a-kassan.

Långtidsarbetslösa med en period utanför arbetsmarknaden på 5 - 6 år har gått miste om ett par avtalsrörelser och därför förlorat ett par lönejusteringar. Samtidigt har inflationen år efter år ätit upp köpkraften av a-kassenivån på 80 % av tidigare lön. Vi kan ta som exempel en fiktiv person som heter Eskil Andersson som i sitt tidigare jobb tjänade 15.000 kronor när han blev arbetslös 2000-06-30. Han kom då i slutet av juli 2000 att bli "bidragsberoende" av en summa runt 13.000 kronor. (Rätta mig om jag har fel. Jag har inte exakt räknat på det hela.) Nu sex och ett halvt år senare har Eskil fortfarande 13.000 kronor i månaden. Det är inte märkligt att han är "bidragsberoende" av den summan!. Det har aldrig blivit tal om någon lönejustering där inte! Samtidigt har alltså mat och hyra blivit dyrare.

Med en sänkning av nivån till 70 % respektive 65 % för långtidsarbetslösa så blir naturligtvis situationene ännu tuffare när det gäller mat för dagen och tak över huvudet. Frågan är hur ska arbetslösa kunna hålla ångan uppe när det gäller jobbsökaraktiviteter när mycket av energin går åt till grubblerier över den bekymmersamma ekonomiska situationen?

Ett gott nytt år?

Allt behöver inte bli sämre med den nya arbetsmarknadsordningen även om mycket talar för att den närmaste framtiden blir oerhört tuff för arbetssökande personer.

Det finns några viktiga frågeställningar man ska ställa sig inför det nya året och de svar som så småningom levereras om vi får ett positivt 2007 eller inte. Frågorna är många och det är viktigt att politiker och andra parter med ansvar för arbetsmarknadsfrågor tar sig en rejel funderare kring dem. Även du som arbetslös bör tänka till inför det nya året.

Arbetsförmedlingen - Blir arbetsförmedlaren ännu mer en myndighetsperson och rapportör till a-kassorna än tidigare? Eller blir han rent av en mer uttalad samtalspartner än tidigare?

Privata alternativ till arbetsförmedlingen - I vilket läge kommer jag som arbetslös att hamna i om jag väljer ett bemanningsföretag som förmedlingsalternativ? Hur stort utrymme finns där för individuellt hänsynstagande och lyhördhet? Kan det vara så att bemanningsföretagens nätverk av företag blir en konkurrensfördel gentemot arbetsförmedlingarna?

Arbetsgivarna - Ska man envist hålla fast vid sitt klass 1-tänkande när man överväger att nyanställa? Eller kan det bli så att man tar intryck av regeringens drive om nystarts-jobben? Kommer man att ändra uppfattning om arbetsförmedlingen och kanske se denne som en samarbetspartner?

Politiker - Vilka blir instruktionerna till arbetsförmedlingarna? Stenhård kontroll av arbetssökandes sökfrekvens med dagsboten som påtryckningsmedel? Tänk om man skulle göra satsningar på att utbilda arbetsförmedlarna till coacher och med ett förhållningssätt som tillhör rollen.

Fackliga organisationer - Blir det fortsatt styvmoderlig behandling av arbetslösa medlemmar eller kommer man att ta ansvar och kraftfullt stödja dem i jakten på nytt jobb och kampen för överlevnad?

Den stora massan arbetslösa personer - Kommer var och en på sin kammare och med sin bakgrund att fortsätta tiga still? Är det kanske dags att organisera sig, att bilda nätverk eller en förening?


Till alla berörda parter som ska ge arbetslösa en god och människovärdig service vill jag säga följande:


Tänker ni på våra ungdomar, alla de som ännu inte kommit in på arbetsmarknaden? Det finns de som pratar om en förlorad generation. Hur tror ni de känner och tycker i sin förtvivlan?

Tänker ni på alla äldre som hamnat utanför arbetsmarknaden som efter decennier av slit belönas med en förnedrande arbetslöshet? Hur tror ni de känner och tycker i sin förtvivlan?

Tänker ni på alla invandrare som i många fall är välutbildade och som har lång arbetslivserfarenhet från sitt gamla hemland som aldrig får en chans i sitt nya att komma in på arbetsmarknaden? Hur tror ni de känner och tycker i sin förtvivlan?

Tänker ni på alla högskoleutbildade som kämpat i åratal med sina studier för att bara komma ut till en förnedrande arbetslöshet? Hur tror ni de känner och tycker i sin förtvivlan?

Tänker ni på alla långtidssjukskrivna och förtidspensionerade som inget hellre vill än att göra comeback på arbetsmarknaden? Hur tror ni de känner och tycker i sin förtvivlan?

Augusti 2006

Semester?

Sommaren börjar ta slut. Sommar och sol, lata dagar, en välförtjänt ledighet….. Ja pyttsan, kan jag nog säga. Har jag riktigt kopplat av en enda dag i sommar? Tror inte det! Kan jag göra det när jag känner drevet från mig själv, familj, bekanta och naturligtvis även från AF:s luppar tänkte jag säga. Den sistnämnda som med sina ofokuserade matchningar ser till att jag får mail i tid och otid om lediga jobb och som även då bidrar till att jag inte kan känna mig som en förtjänt ledighetsinnehavare. "Tack-för-visat-intresse-breven" bättrar naturligtvis inte upp stämningen. Har jag kunnat ligga på stranden med gott samvete? Har det varit möjligt att prioritera in ett resmål med gott samvete? Jag kan räkna upp många liknande frågor och får ett liknande svar även på dem? Arbetslöshetsoket tynger ner mig och omöjliggör några större excesser i avslappnings- och rekreationshänseenden.

Jag tänker att till hösten måste jag göra ett nytt ryck för att förbättra min situation. Men hur ska jag då gå tillväga? Jobb verkar vara svårt att hitta som många med mig har insett.

Juli 2006

En dag på jobbet

Samma gamla refräng

Dagen D var inne och jag påbörjade min resa med bil som skulle ta mig ett antal mil iväg från Sundsvall och till ett resmål som fyllde mig både med förväntningar och med oro. Tänkte att den här gången får jag åka betydligt längre till intervjuplatsen än vad jag brukar göra och förmodligen med typiskt resultat. Jag undrade hur besviken blir jag den här gången om jag inte får jobbet? Anställningsintervjun var på annan ort, c:a 15 mil från hemmet.

Väl förberedd både när det gällde kännedom om arbetsplatsen och frågor om jobbet åkte jag genom vackra landskap på min tur, vilket skänkte mig ett visst lugn. Ju närmare jag kom staden, desto mer nervös blev jag. Hur skulle intervjun fortlöpa? Vilka personligheter skulle jag träffa på.? Jag försökte måla upp en så positiv bild som möjligt av den kommande intervjun.

Jag parkerade bilen och tittade upp mot företagsbyggnaden och tog några djupa andetag och stegande sedan den långa vägen fram till entrén. Träffade sedan på en trevlig receptionist som hänvisade mig till rätt våning och sektion, något som till viss del minskade min nervositet. Satte mig ner i en bekväm fåtölj utanför rummet till kontaktpersonen och kände att jag kunde slappna av en stund eftersom jag var 5 minuter före intervjuklockslaget.

Jag hann naturligtvis tänka en hel del under dessa minuter och det kan sammanfattas till följande fråga: Hur ska jag kunna sälja något som jag inte har, dvs. mångårig erfarenhet och även visa upp ett gott självförtroende. Inte lyckades jag svara på frågan medan jag satt och väntade, men det hade jag inte heller väntat mig. Så öppnades dörren och ut klev en trevlig kvinna som presenterade sig och tog mig med till ett sammanträdesrum.

Med hur många fjärilar som helst i magen stegade jag in i rummet och blev då presenterad för ytterligare fyra intervjupersoner som såg både spända och förväntansfulla ut. Det blir nog bra det här, tänkte jag och försökte se lugn och skärpt ut.

Tågordningen för intervjun blev följande:

  1. Jag fick inleda med en presentation av mig och min bakgrund och egenskaper.
  2. Intervjuledaren presenterade arbetsplatsens organisation.
  3. En tänkt medarbetare beskrev jobbet och vad som krävdes mig för att lyckas.
  4. Ömsesidig frågestund.
  5. Avslutning av intervjuledaren.

Ja det blev en ganska traditionell anställningsintervju med många schablonfrågor att svara på. En del frågor var mer vardagsnära och då upplevde jag att samtalet flöt ledigare. Ska jag så här i backspegeln analysera min egen insats under intervjun, handlade det som vanligt om att jag inte lyckades visa vad jag som person kunde bidra med i det aktuella jobbet. Jag kunde inte konkretisera hur jag skulle bli en resurs i arbetsgruppen. Det blev mer av typen schablonsvar jag hasplade ur mig tyvärr. Ska jag vara ärlig mot mig själv så var det inte heller ett riktigt önskejobb för mig. Som långtidsarbetslös söker man gärna många jobb och med en spridning i träffbilden så att säga. Långt ifrån alla ansökningar är fokuserade mot drömjobbet. Det är inte heller säkert om jag vet vad mitt idealjobb är, om jag ska vara uppriktig.

Som vanligt var jag långt ifrån nöjd med mig själv när jag lämnade arbetsplatsen. Samma gamla refräng: Kört igen, kört igen…. Förtvivlad kände jag mig och tänkte i negativa banor under bilresan hem. Funderade även på hur en anställningsintervju skulle se ut för att jag skulle känna mig bekväm och avslappnad i den. Tänk om intervjun skulle bytas ut mot ett lite mer informellt samtal där man fick träffa en person, högst två personer! Tänk om samtalet skulle handla om det konkreta arbetet och korta frågor kring innehållet av detsamma! Jag tror att det skulle vara lättare då att lyfta fram sina färdigheter och egenskaper. Träffar man en eller två personer är ju även "maktfördelningen" lite mer utjämnad än vid typiska anställningsintervjuer.

Vad "sålde" jag då på denna anställningsintervju?

Förmodligen resignation och dåligt självförtroende mixat med svårigheter att lyfta fram mina fördelar. Jag hade ju fullt upp med att hålla negativa tankar i schack. Hur kan man "sälja" luckorna i anställningstiderna? Det är frågan! Men skam den som ger sig. Blir jag kallad på en anställningsintervju så provar "vi" på nytt.

© Klas Hägglund 2006

 
Tillbaka