Tillbaka
 

Många idéer, uppslag och planer kan gå till spillo i ett fyrkantigt och byråkratiskt regelsystem

Inledning

Inte många personer motsätter sig det faktum att varje människa i en modern demokrati ska få känna frihet. Frihet till att känna, tycka och yttra sig som man vill. Ja, inom lagens gränser förstås. De allra flesta vill också känna att man har en handlingsfrihet, det vill säga, att efter moget övervägande ta de steg framåt eller bakåt man vill göra. Särskilt gäller det vid överväganden om vilket jobb eller vilken utbildning eller kurs man vill satsa på.

Vår nuvarande regering brukar ju för det mesta tala sig varm för den självständige personens frihet att göra egna val för sin framtid. Myndigheterna ska definitivt inte göra detta åt individen.

Personligen hade jag som arbetssökande en förväntan på Alliansen att den skulle jobba för att varje person som står utanför arbetsmarknaden ska betraktas som en myndig, självständig och unik person. Så blev inte riktigt fallet. Istället anser jag att man ansluter sig till den förra regeringens ibland något fyrkantiga syn på arbetslösa personer där man i stort behandlar arbetslösa som ett enda stort kollektiv istället för unika individer.

I kombination med avsevärda försämringar i a-kassan sätter man nu en stor press på arbetssökande individer och tvingar dem att höja sökintensiteten och att acceptera vilka jobb som helst och vart som helst. En tolkning kan vara att regeringen därmed omyndigförklarar den stora massan som står utanför arbetsmarknaden. En annan tolkning är att Alliansen lägger skulden på den arbetslöse för att han hamnat där han är, det vill säga utanför arbetsmarknaden.

Är det inte hög tid att regeringen bjuder tillbaka och mjukar upp regelverk och vidtar andra stimulerande förändringar som kan förbättra situationen för arbetslösa? Svaret på frågan bör vara ja och nedan ska jag peka på några områden inom arbetsmarknadspolitiken som jag anser vara mycket angelägna att tänka till om.

Arbetsförmedlaren och dennes yrkesroll

Skulle få känna en större frihet till att på ett fruktbart sätt föra dialog med sina arbetssökande om han eller hon fick slippa det ok som kontrollfunktionen och tillika myndighetsutövningen medför. En del kanske i och för sig trivs med det, men de flesta AF-handläggarna känner nog sig begränsade av denna del av arbetsbeskrivningen. Svensk forskning visar ju också att många arbetsförmedlare känner frustration av att behöva vara något av en förlängd arm till a-kassorna. Många som söker sig till yrket har gjort och gör det med en drivkraft att göra en insats i samhället och för drabbade personer.

Det vore inte helt ologiskt om a-kassorna själva tog hand om uppföljningen av hur arbetssökande fullgör sina förpliktelser för att åter komma in på arbetsmarknaden. Först då skulle arbetsförmedlaren få känna frihet till att bedriva en meningsfull coaching till sina arbetssökanden. Då skulle han äntligen kunna släppa ifrån sig sin pekpinne och sitt regelverk och bli den resursperson och samarbetspartner till den arbetslöse som han borde vara. Då skulle han inte lika ofta möta arbetssökanden med taggarna utåt, som sitter mer eller mindre tysta av rädsla för att säga för mycket eller för litet.

A-kassan

Handläggaren skulle få känna en fruktbar frihet om arbetsmarknadsministern utarbetade ett liberalare regelsystem som kan ge medlemmarna ett större handlingsutrymme när de ska försöka ta sig ut ur arbetslöshetsfällan.

Ta en arbetslös person som har hittat en distansutbildning på halvfart vid något universitet som han tror väldigt mycket på. Det skulle innebära ett lyft för personen eftersom han då skulle få något meningsfullt att sysselsätta sig med. Tyvärr är det långt ifrån givet att a-kassan beviljar medlemmen att bibehålla full ersättning under studietiden eftersom denne inte fullt ut anses stå till arbetsmarknadens förfogande. Och nåde den som inte anmäler i tid att han eller hon tänker studera. Då är risken stor att personen ifråga går miste om sin ersättning.

Ta en person som skriver en artikel för en tidning och får ett arvode. Då är a-kassan tvungen att göra en utredning för att få klart för sig om personen ska betraktas som egen företagare eller inte. Det borde införas beloppsgränser som måste överskridas innan a-kassan ska göra utredningar om medlemmen ska anses vara egen företagare eller inte. Samma resonemang anser jag ska gälla för skatteverkets utredningar.

Personer som satsar på att starta eget företag borde kunna ha en fallskärm om företaget går omkull efter något år och inte som nu tvingas få ersättningen beräknad efter taxerad inkomst av rörelsen. Istället kunde man få ligga kvar i det löneunderlag som framräknades från den senaste anställningen.

Många lovvärda initiativ och planer kan strypas av ett fyrkantigt regelverk.

Företagen

Skulle kunna betrakta arbetsförmedlingen som en självklar samarbetspartner och i hög utsträckning anmäla uppkommet rekryteringsbehov. Man skulle veta att det inte väller in ansökningar i parti och minut. Man skulle lita på att kvalificerade personer söker och att de gör det frivilligt. Chefer och rekryterare vet också att coacherna på arbetsförmedlingen har gjort en god insats och fört en bra dialog med sina arbetssökande. Coachen har förmodligen ökat motivationen hos de arbetslösa som söker jobbet.

Avslutning

Till slut handlar det givetvis om vad ansvariga politiker anser om arbetslösa personer och hur mycket frihet och eget ansvar man kan ge dem. Skuldbelägger man hela tiden arbetslösa, ja då blir det tämligen logiskt att deras rörelsefrihet blir kringskuren. Då ska man även vara medveten om att mycken kreativitet och handlingsförmåga hos den arbetssökande stryps på ett icke avsett vis.

© Klas Hägglund, 2007

 
Tillbaka