Tillbaka
 

Framtidstro och förhoppningar?

"Anses man vara en myndig, självständig och ansvarstagande individ med en inneboende potential och ett eget vill när man är arbetslös?"

"Har man ett fullt människovärde som arbetslös?"

"Får man någonsin känna att man har semester när man är arbetslös?"

"Ska man hela tiden stå med mössan i handen och vara tacksam när man är arbetslös, är man en duktig och bra arbetslös då"?

Ur det förtvivlade utanförskapets bok

 

Långtidsarbetslös?

Inledning

Denna text är tillägnad alla långtidsarbetslösa individer samt alla handläggare, konsulter och politiker i vårt avlånga land som ska ge den förstnämnda kategorin en god service. Men den kan nog anses gälla även för människor med kortare arbetslöshetstid och för både ung och gammal.

Fel ålder? Fel namn? Luckor i meritförteckningen? Fel utbildning? För lång utbildning? För kort utbildning?

Vilken framtidstro har en person som stått utanför arbetsmarknaden under en längre period?

Fredrik Härén, idé- och kreativitetsutvecklare, brukar ställa följande frågor till sina åhörare när han är ute i landet och föreläser:

- Hur mår invånare i ett land som inte har framtidstro? Kan landet utvecklas på ett positivt sätt när dess invånare saknar framtidstro?

- Hur mår anställda i ett företag som inte har framtidstro? Kan företaget utvecklas på ett positivt sätt när dess anställada saknar framtidstro?

Jag frågar mig följande/red:

- Hur mår långtidsarbetslösa som saknar framtidstro? Kan landets långtidsarbetslösa utveckla sin inneboende potential så att de kan gå vidare till ett meningsfullt arbete?

- Kan långtidsarbetslösa personer mobilisera kraft och energi så att de kan lyckas vid kontakter med arbetsgivare och/eller på anställningsintervjuer?

- Ja du kan som långtidsarbetslös göra det, men inte utan framtidstro.

På dessa mina frågeställnngar kanske många reagerar:

- Men vi har ju en rejält utbyggd arbetsmarknadsservice i landet. Räcker det inte med vad arbetsförmedling, försäkringskassa, kommuner, a-kassa erbjuder?

- Jämfört med många andra länder har väl Sverige ett väl utbyggt skyddsnät för människor som inte har jobb?

Visst, jag håller med och visst är det svårt att argumentera mot ovanstående strofer. Och visst har vi en fungerande arbetsmarknadsservice, men ändå räcker den inte till som jag ser det.

Och visst, det går inte heller att förvänta sig att arbetsförmedling ska ordna jobbet åt mig som arbetslös. Visserligen är jag "kund åt företaget" och ska förvänta mig en mycket bra service, men ändå: som arbetslös har jag ett eget ansvar för att jag ska mobilisera kraft att ordna ett meningsfullt jobb.

Även om jag väger in mitt eget ansvar som arbetslös, går inte landets arbetsmarknadsservice i mål, vare sig när den "tävlar" i offentlig- eller i privat regi. Vad beror detta på då?

Svaren på frågan är säkert många och många experter och lekmän har uttalat sig om olika lösningar. Jag överlåter till läsaren att själv följa med i debatten, antingen från historiska data eller aktuella. Jag återkommer nedan till några punkter där jag anser att kvalitén hos arbetsmarknadens myndigeher kan förbättras.

Vad är det då som sänker framtidstron hos långtidsarbetslösa människor?

Naturligtvis, bara det faktum att en person under en längre period stått utanför arbetsgemenskap och en bärande stadig inkomst räcker långt för att sänka tron på sig själv och på framtiden. Sedan har vi några förstärkande aspekter om jag får skriva så. Jag har i tidigare artiklar funderat kring omgivningens negativa attityder till arbetslösa. Jag tänker på bekanta, släkt och vänners förflugna kommentarer. Jag tänker på medias negativa beskrivningar och jag tänker på arbetsgivares negativa attityder till personer som stått utanför arbetsmarknaden för länge så att säga. Dessa negativa attityder förhöjer knappast långtidsarbetslösas framtidstro och inte gör följande omständigheter det heller.

Arbetsgivare som stänger dörrarna för långtidsarbetslösa och som knappt öppnar dem för en praktiktjänstgöring under några veckors tid.

Regering som kraftfullt försämrar i a-kassan utan att först jobba med attitydförändrande åtgärder för att arbetsgivare ska våga anställa långtidsarbetslösa.

En märklig men också en förklarande omständighet till att långtidsarbetslösa har låg framtidstro är ändå de delar av regelverket och deras anvisningar som ska gå i kundernas/arbetslösas tjänst (eller går de i myndigheternas tjänst?).

För regelverket som a-kassa och arbetsförmedling jobbar utifrån är starkt reglerat och som inte lämnar tillräckligt utrymme för individuellt hänsynstagande eller för att möta personen där han är här och nu, som jag ser det. Väldigt många arbetslösa känner sig trampade på när de kommer i kontakt med instrumentet "anvisningar" med medföljande hottexter om indragen a-kassa. Med krav på sökfrekvenser som anger hur många jobb som ska sökas per vecka eller månad. Med krav på redovisning via dagbok av hur många jobb som har sökts och vilka aktiviteter som den arbetslöse har gjort under dag och vecka. Och med ord, vokabulär och meningar från coacher och handläggare som lyder som så: "du ska", "du måste", "du bör", "om inte....".

Ovanstående förbättrar knappast framtidstron hos en långtidsarbetslös ungdom eller 50-plusare. Visserligen behövs kontroll och blåslampa men betänk hur många ungdomar som har kämpat och tagit högt ansvar under sina studier vid gymnasie eller högskola/universitet. För att inte tala om äldre arbetslösa som i alla tider gjort fullgoda arbetsinsatser med högt ansvar i tjänsten och/eller för sina arbetsuppgfter. Är inte de fortsatt ansvarstagende människor?
Klicka även på denna länk där jag skriver en del om framtidstro hos en långtidsarbetslös person.

Då säger du som läser detta: Är det då bara myndigheter och omgivning som felar? Den som är arbetslös, har inte han någon del av ansvaret för sin situation?

Alldeles riktigt. Som arbetslös får du aldrig glömma bort ditt eget ansvar. Ansvar för dig själv och för din hälsa, personliga utveckling och för din drivkraft att hitta ett jobb eller en annan lösning för framtiden. Det går inte att enbart sätta sin tilltro till att arbetsförmedling ska lösa upp knutarna eller att bara falla offer för omständigheter runt omkring dig och i din omvärld.

Du har således ett ansvar att bli en påverkare av din situation och inte ett offer av densamma.

Hur vill jag ha det då?

  • Jag vill se att parterna inom arbetsmarknadsservicen fullt ut inser att gruppen arbetslösa inte är enhetlig. Samhällets yrkeskategorier, åldersgrupper, etniciteter, utbildningskategorier är väl representerade inom gruppen arbetslösa. Alla arbetslösa individer har därför inte samma behov rakt igenom service-/handläggningskedjan. Utbildningsnivå, yrkesbakgrund, ålder etc. spelar stor roll i sammanhanget. Stor individuell hänsyn måste därför till, så långt det nu går. Allting har naturligtvis sina gränser, men detta ska stå högt på konsulters eller handläggares agenda.
  • Jag vill se ett fungerande samspel mellan arbetsmarknadsservice, arbetsgivare och arbetslösa personer. Här måste även arbetsgivare och arbetslösa få komma till tals innan nya regelverk sjösätts. Betydande förändringar måste vara väl förankrade bland dem som direkt berörs.
  • Jag vill se att ett flexiblare regelverk skapas. Ett regelverk som bland annat omöjliggör att personer hamnar mellan stolarna i systemen. En omständighet som en arbetslös person inte kan påverka ska inte medföra att hans grundförsörjning försvinner. Ett regelverk som lämnar utrymme för individuell hänsyn och handlingsfrihet. Ett regelverk som ökar konsultens eller handläggarens legitimitet genom att ta bort dennes myndighetsutövande funktionen. Han blir då mer en coach som den arbetslöse känner stort förtroende och tillit för.
  • Jag vill se att regering och arbetsmarknadsdepartement utformar en handlingsplan över hur lokalpolitiker, arbetsförmedlingar, fackliga organisationer, idéella organisationer kan jobba för att ändra attityder hos arbetsgivare gentemot långtidsarbetslösa människor.
  • Jag vill se satsningar på utbildningsinsatser så att universitet/högskolor, kommuner, arbetsförmedlngar m.fl. aktörer får ekonomiska medel att bedriva yrkesutbildningar, behörighetsutbildningar, högre utbildningar med mera för att arbetslösa människor ska kunna utnyttja sin ofrivilligt lediga tid på ett kreativt och meningsfullt sätt. Satsningar på kurs- och projektinsatser med syfte att stärka arbetslösa människors självbild och deras personliga utveckling. Anställda i företag behöver det och arbetslösa människor behöver det om kanske ännu mera.
  • Jag vill se att arbetsförmedling och andra aktörer får ekonomiskt utrymmer att satsa på friskvård parallellt med andra åtgärder. Friskvård behöver anställda i företag och arbetslösa människor likaledes.

Avslutning

Ovan har jag pekat på vilka hinder för en god framtidstro som den långtidsarbetslöse individen stöter på, respektive vilka möjligheter en fullt ut fungerande arbetsmarknadsservice skulle kunna ha för att lyfta upp individens självkänsla (och därigenom hans framtidstro).

Då invänder säkert många:

- Du är en drömmare om du tror på detta. Hur mycket skulle det inte kosta att göra alla dessa satsningar? Hur mycket individuell hänsyn kan myndigheter ta när det gäller att lösa upp arbetslöshetsknutarna? Ansvaret ligger väl ändå mest på den enskilde eller hur, och det är nog bara bra med kontroller och tvingande regler. Och förresten, alla ska väl behandlas lika. Ingen kategori ska väl få åka gräddfil, eller hur?

Det är sant att det skulle kosta en del och defintitivt mer än vad som satsas för närvarande från regeringshåll när det gäller att minska arbetslösheten. Kvantitativt säger man sig satsa högt, men kvalitativt finns det mycket mer att önska. Om mina önskemål uppfylls blir många problem lösta för långtidsarbetslösa.

Långtidsarbetslösa skulle märka och känna att de blir betraktade som myndiga självständiga individer och de tillåts göra egna myndiga självständiga ansvarstagande vägval, så långt det nu går och utifrån individens förutsättningar.

Självbild, självförtroende och framtidstro skulle öka genom en genomtänkt arbetsmarknadsservice och där man inte glömmer bort att erbjuda långtidsarbetslösa möjligheter till fortbildning och personlig utveckling.

Säkerligen skulle detta även leda till att du som långtidsarbetslös mer och mer börjar lämna bitterhetens och stigmatiseringens offerroll och stegar in i rollen att själv påverka din situation.

En självklar fråga för dig skulle säkert bli:

- vad kan jag göra för att förbättra min situation, i livet i största allmänhet och på arbetsmarknaden i synnerhet.

När du väl hittar svaret på frågan är chansen stor att du även hittar en väg ut ur din arbetslöshet.

© Klas Hägglund, 2008

 
Tillbaka