Tillbaka
 

Tänk om det vore fyra positiva hörnpelare istället!

Tänk dig en person som känner att hon har framgång. Allting flyter på och allt känns bara fint. Hon har ett jobb som hon trivs med och arbetsuppgifterna går undan som en dans. Eller det kan vara en person som går en utbildning som han alltid drömt om eller kommit in på mer av en slump. Han trivs och känner hur han växer som person. Det kan vara en person som är framgångsrik inom sin sport och hon känner sig uppskattad och får hela tiden höra och läsa om detta.

Vad är då typiskt för en person som upplever olika mått av framgång? Framför allt, vad känner hon eller han inombords. Svaret är att personen kan luta sig mot fyra stabila hörnpelare och inte bara stå kvar vid dem utan även känna positiva klappar på axeln att gå vidare i nya steg. Nu är det förstås så att även människor som just för stunden trivs med tillvaron kan känna pessimism och negativa tankar om sin situation. Men hörnpelarna finns där för dem som en kreativ trygghet skulle jag vilja säga.

Hörnpelarna är: Har oftast tid. Positiv inre röst. Ljus framtidstro. Vågar ta nya steg.

Ser vi då till en person som under en längre tid stått utanför arbetsmarknaden är det nog ofta så att han eller hon upplever det motsatta. Här pratar vi inte längre om hörnpelare utan om hinder, höga eller låga beroende på tid av arbetslöshet och hur personen är van att tackla jobbiga situationer. För en verkligt tuff situation är det när vi pratar om hur arbetslöshet kan påverkar en människa. Blir perioden lång är risken stor att man istället för att tänka och se framåt i kreativa banor, reser upp destruktiva hinder. För hinder är just vad det kan bli och risken är att de kan bli statiska och mer eller mindre förödande för individen.

Nedan diskuterar jag fyra typiska hinder som kan utvecklas hos en arbetslös person och som i regel går i rakt motsatt riktning som hos en person som upplever framgång. Punkterna som är ömsesidigt knutna till varandra cirkulerar runt och inuti individens huvud och själ, men de förtjänar ett eget utrymme var och en för sig.

Har aldrig tid

Frågar du en stressad person om han har tid med det eller det, är risken stor att han svarar, ja just det: "jag har inte tid", "hur ska jag ha tid med det"? Det kan gälla att du bara frågar om ett enkelt råd eller tips. Frågan kan gälla att följa med på bio eller ett tips på ett bra tv-program senare på kvällen. Risken är uppenbar att du stöter på liknande svar och strofer. Det kanske inte är så konstigt egentligen. Människor av idag ser till att fylla tiden med många aktiviteter, både frivilliga och ofrivilliga och man försöker hinna med så mycket som möjligt under sin vakna tid. Vanligt är att man har ett jobb som slukar mycket tid, även då normal fritid. Har man även familj och småbarn är det kanske inte så konstigt om man tycker att det är ont om tid. Väldigt många människor flänger och stressar runt mellan olika måsten och frivilligheter. Tiden bara försvinner och snart upptäcker man att man trampat på i samma fotspår i åtskilliga år.

Vad har detta då att göra med hur en arbetslös person tillbringar och konsumerar sitt dygn tänker du? Han har ju hur mycket tid över som helst, eller har jag missat något. Så kanske en person med jobb tänker? Alla som någon gång varit arbetslös vet förstås hur stor och påfrestande stressen blir inombords.

Men hur tänker du som arbetslös och hur förhåller du dig till begreppet tid? Har du gott om tid eller ont om tid?

Hur många gånger har inte jag själv kunnat konstatera att jag inte har någon tid över? Jag har mina rutiner på dagarna, mina "måsten", mina "ska bara", mina "strax ar" och mina "om en stund". Tillsammans leder komponenterna fram till att jag säger till mig själv eller till någon bekant som undrar över något, ja just det: Jag har inte tid! Ofta känner jag stress över att ha så lite tid över på dagarna.

Likadant verkar andra arbetslösa uppleva sitt förhållande till tiden. Får man ett förslag om en aktivitet, antingen om den är till nytta eller rent av till nöje eller av "måste-karaktär" för personen är det inte ovanligt att nejet är ett faktum. "Jag har inte tid för det." Resultatet av detta kan lätt bli att det dåliga samvetet dyker upp och stressen kan sedan bli långt värre. Cirkeln sluts och rundgången blir ihärdigare så att säga. Viljan är det ofta inget fel på, åtminstone inte när man ser tillbaka i backspegeln, men med energin däremot kan det vara något annat. Det är bara det att, får detta snurra på i dagar och veckor och månader, är risken stor att man upptäcker följande. Nu har det gått ett år. Vart tog tiden egentligen vägen? Vad har jag gjort under resans gång? Ja jobben har jag ju sökt, men vad har egentligen hänt? Vart tog mina drömmar vägen och allt som jag hade föresatt mig innan jag blev arbetslös?

Självkritisk röst

Att få orättmätig kritik från andra eller känna för starka krav från omgivningen inför något som ska göras nu eller i framtiden känns oftast inte så där jättebra inombords. Det kan nog de flesta hålla med om. "Det där gjorde du dåligt, hur kunde du"? Om man samtidigt själv tycker att man gjort sitt bästa, tar kritiken ännu hårdare. Har du någon gång haft en krävande chef som hela tiden lägger fram sina tuffa förväntningar på din eller arbetsgruppens prestationer. Likadant kan gälla när föräldrar har höga krav på dig som barn eller som "vuxet barn", en del släpper ju aldrig greppet hur gammal man än blir. Både chefer och föräldrar kan kräva perfekta och mer eller mindre ouppnåeliga resultat. Vad dessa potentater inte riktigt har klart för sig är att resultatet ofta blir det motsatta, nämligen handlings- och viljeförlamning mer eller mindre. Visserligen jobbar du oftast på, men utan någon större positiv energi och kreativitet.

Som arbetslös får du förhoppningsvis stöd, uppmuntran och välmenta råd från vänner och bekanta. I början av en arbetslöshetsperiod är peppning från andra särskilt verkningsfullt. Men ju längre perioden utan jobb blir, blir effekten av detta mindre. Varför det då, kan man fråga sig. Svaret är uppenbart. Trots att du med jämna mellanrum kanske försöker peppa dig själv och manar på dig själv att komma igen och söka jobb på jobb så fungerar det långt ifrån bra.

Med tiden blir du din egen hårda kritiker, chef och domare. Risken är nämligen stor att du blir självkritisk och ställer för höga krav på dig själv. Och egentligen är ju inte det så konstigt, för vad är det som händer? Jo du söker jobb på jobb och någon gång kommer du på anställningsintervju, men du når inte fram. Du står där utan och risken är stor att du lägger skulden på dig själv samtidigt som du tänker: Jag gjorde nog inte mitt bästa när jag skrev ansökningsbrevet eller när jag var på anställningsintervjun? Jag måste skriva ännu bättre och jag måste tala ännu bättre på intervjuer.

Så här kan det därför låta: Det spelar ingen roll om jag fortsätter att kämpa med att söka jobb. Jag klarar ju inte längre att skriva en bra ansökan och för att inte tala om anställningsintervjuerna. Intervjuarna tycker att jag gör en slät figur på sammankomsterna. Jag har inget som lockar en arbetsgivare. Osv. osv. Ska jag göra något måste jag göra det perfekt och felfritt annars blir det inte bra. Trots att du ibland får beröm för det du faktiskt gör från din närmaste omgivning är det som att du inte hör det. Din självkritik gör det inte längre möjligt att vara lyhörd för beröm eller det är åtminstone väldigt svårt att ta till sig det. Självkritiken gör det svårt för dig att fungera kreativt. En kreativitet som säkert ligger dold där och väntar.

Obefintlig eller låg framtidstro

Alla vet hur mycket en positiv framtidstro betyder för en person, för en grupp, för ett land. En framtidstro gör att du kan se fram emot morgondagen, nästa vecka, nästa månad och nästa år med optimism. Man har någon eller några drömmar kvar om hur framtiden ska se ut.

För en långtidsarbetslös person kan det vara så illa ställt att man knappt vet varför man stiger ur sängen på morgonen. En ny dag tänker han, men vart leder den? Det har jag ingen aning om. För en långtidsarbetslös person finns det knappast kvar något utrymme för framtidstro. Fortfarande går han och hoppas på att få ett riktigt napp på alla hundraden jobbansökningar han skickat in. Men han vågar inte ha någon större tilltro till sina chanser. Dagarna går och allt blir till en sorts hopplöshetens dimma där morgondagen inte går att urskilja med något positivt uppklarnande väder så att säga.

Även om man verkligen vill få till kreativa och skapande processer, händelser eller uppgifter är det oftast svårt att komma till skott i en sådan nedslående miljö. Då är det inte heller lätt att veta vad man ska satsa på när det gäller att hitta nya vägar ut på arbetsmarknaden. Det man en gång var duktig på, antingen i det gamla jobbet eller på den "gamla" fritiden när man hade kraft och energi kvar, har gått förlorat i hopplöshetens glömska.

Vågar inte

Om man aldrig har tid, är självkritisk mot sig själv, saknar framtidstro är det kanske inte så konstigt om man sedan inte vågar ge sig in i och testa aktiviteter som skulle kunna ge goda effekter för framtiden. En arbetslös person känner ofta ängslan inför att delta i aktiviteter där många personer ska vara med. Det kan gälla ett föräldramöte i barnens skola. Det kan gälla en kurs som han i och för sig är intresserad av att vara med på, men oron är stor för att träffa nya människor. Huvudanledningen till detta är att han eller hon är rädd för att få den typiska frågan som folk ställer till varandra: Jaha, och vad jobbar du med?

En arbetslös person känner ofta ett motstånd mot att hitta på nya saker eller att återuppta aktiviteter inom gamla intresseområden. Ju längre tiden utan arbete blir, är risken överhängande att personens trygghetszon blir snävare och snävare. Alla aktiviteter som faller utanför vardagsrutinerna känns jobbiga och obekväma och väljs därför oftast bort.

Det mest tragiska fallet av aktiviteter som bara blir jobbigare och jobbigare att genomföra är jobbsökaraktiviteterna. Efter hundratals avslag blir författandet av personliga brev, arbetsgivarkontakter eller anställningsintervjuer problematiska eller till och med ångestframkallande. Det finns arbetslösa som knappt vill öppna brev från arbetsgivare eftersom de inte orkar med att få ytterligare negativa besked. Det finns arbetslösa som knappt vill gå på ytterligare anställningsintervjuer eftersom de känner sig misslyckade efter alla tidigare försök.

Den mest extrema varianten av att inte våga, är att inte hoppa på tåget när tillfällen ges i form av något tillfälligt jobb eller ett längre vikariat. "Det är ingen mening att jag nappar på det. Jag klarar ändå inte av arbetsuppgifterna. Nä det vågar jag inte."

Avslutande ord

Är det då helt kört om man inte i rimlig tid lyckas hitta det där jobbet som man jagar? Trasslar man in sig så till den grad att man fastnar på hinderbanan och bara springer runt, runt? Nej det är aldrig kört, kom ihåg det!

Frågorna är bara:

  • Vad kan du göra med din tid? För tid har du!
  • Vad kan du göra för att byta ut en självkritisk inre röst mot en mer berömmande?
  • Hur kan du hitta tillbaka till vad du en gång trodde på och de drömmar du faktiskt har haft?
  • Hur kan du börja ta tillfället i akt och våga göra nya eller gamla aktiviteter? Hur kan du vidga din trygghetszon?

Är du intresserad av att läsa om hur du kan förbättra din självkänsla? Klicka då på länken.

Är du intresserad av att läsa om hur du kan coacha dig själv inför framtiden? Klicka då på länken.

 

© Klas Hägglund, 2008.

Funderar du på att använda material från denna sida för komersiellt bruk eller i undervisningssyfte?

Kontakta mig innan på:

klas.hagglund@comhem.se

 
Tillbaka