Tillbaka
 

Hur fungerar Arbetsförmedlingen och andra aktörer i sina kontakter med oss arbetslösa?

Jag ska direkt säga att under åren som gått har jag varit väldigt nöjd med mina handläggare på arbetsförmedlingen. Jag har stött på ett par lysande förmågor som verkligen har jobbat aktivt med sin grupp av arbetslösa. Naturligtvis har jag även stött på motsatsen, men så är det ju i alla sammanhang när man har att göra med servicemänniskor. En del är lätta att prata med och en del inte. De allra flesta har gjort så gott de kunnat och visat stor förståelse för mig och min situation. Det är snarare den verklighet som arbetsförmedlingen har att arbeta utifrån jag vänder mig mot.

Däremot får jag ofta höra, dels av vänner och bekanta som har jobb, men framför allt av andra arbetslösa att arbetsförmedlingen har mycket övrigt att önska. Somliga är kritiska till hur de blivit bemötta vid sina kontakter med myndigheten. Många förmedlar en negativ schablonbild och som ger mig lite intryck av att arbetsförmedlingen kanske blivit en spottkopp att lufta ur sitt missnöje i. Det är väl kanske så att arbetsförmedlingen ofta får klä skott för dels vår egen situation på arbetsmarknaden, dels för statsmakternas oförmåga att skapa gynnsamma villkor för oss arbetslösa i vårt sökande efter ett jobb.

Nedan ska jag försöka analysera negativa aspekter på hur arbetsförmedlingen arbetar med oss arbetslösa. Jag ska också komma med några synpunkter eller kanske önsketänkanden på hur jag önskar att servicen skulle förbättras.

Som jag varit inne på tidigare så är det lätt att få känsla av att bli behandlad som ett ärende när man är i kontakt med Arbetsförmedlingen. Ett ärende som ska utmynna i åtgärder. Läste i lokaltidningen att en långtidsarbetslös betecknade sig själv ironiskt som åtgärdsproffs! Jag håller med. Har man gått utan arbete en längre period så tycks det vara alltför lätt att hamna i ekorrhjulet med åtgärder, dvs. arbetsmarknadsutbildningar eller praktikplatser. En karusell som för många egentligen inte leder någon vart annat än till ökad frustration.

Personligen tycker jag ändå att söka-jobb kurser, motivationskurser etc. ändå har sitt berättigande. Jag menar har jag som arbetslös gått hemma i bostaden i kanske ett halvår så är det positivt bara att få komma ut och träffa folk. Alltid kan man lära sig något nytt vad gäller att söka jobb. Tycker man som arbetslös att kursinnehållet är tunt eller att det påminner om andra kurser man gått, så kan man alltid göra sin röst hörd och önska annat innehåll.

Regelverket som Af jobbar under förbättrar ju knappast känslan av förtvivlan när man är på besök hos myndigheten. Ta bara när du ska skriva in dig för första gången! Alla uppgifter som ska in och alla kompetenser som ska kategoriseras och kodas. Ett annat exempel är om du får ett jobb anvisat från din handläggare. Ordalydelsen i skrivelsen är byråkratisk och avslutas med en inte alltför uppmuntrande läsning. ”Om du inte godtar detta erbjudande kan din a-kassa komma att påverkas”

De underdimensionerade ekonomiska ramarna som arbetsförmedlingarna ständigt tycks brottas med förbättrar knappast läget. I den galopperande arbetslöshetens tid, tvingas arbetsförmedlarna jobba vidare med minskad arbetsstyrka och med allt fler personer att hjälpa. Ta bara som exempel när du ska försöka ringa till din arbetsförmedling. Har du otur får du efter deras senaste rationalisering vänta i 15- 20 minuter innan du får prata med en växeltelefonist. Jag syftar då på att arbetsmarknadsverket har omorganiserat telefonväxelverksamheten till kundserviceställen där ett antal tjänstemän ska svara på allmänna frågor och lotsa personerna vidare till sin handläggare om det så behövs. Det är bara det att oftast efter en sådan rationalisering är det kunden ifråga som förlorar med ökad väntetid som följd. För visso har du som arbetslös oftast ett direktnummer till din handläggare, men det är ju inte alltid det går att nå denne och du kanske snabbt vill lämna ett meddelande via växeln. Ett annat exempel är när du kommer in till AF: s mottagningsrum, det s k Job-centret. Hur ofta är det inte att man får köa långa stunder? Detta kan leda till att man som arbetslös ytterligare trycks ner i skoskaften.

Hur ska  arbetsförmedlingen fungera då för att  stimulera den arbetslöse?

Min absoluta övertygelse är att AF återigen måste börja behandla och serva oss arbetslösa som individer och inte som ärenden enbart. Varje besökare hos arbetsförmedlingen måste betraktas som en unik individ med unika känslor, erfarenheter och drivkrafter, Detta är också viktigt när handläggaren är i kontakt med en tänkt arbetsgivare, de gånger han nu är det.

Jag tycker att att arbetsförmedlingen borde få utökade resurser och organiseras så att varje kontor skulle bli mer offensiva och utåtriktade till förmån för den arbetssökande.

För det första måste handläggarna få en mer utåtriktad roll gentemot arbetsgivare. För det andra måste handläggaren under en kontakt med en arbetsgivare presentera den arbetslöse med namn, bakgrund och kompetenser. Det räcker inte att säga; …..nu har jag några arbetslösa med lämplig bakgrund och de har den och den kompetensen, kan det vara intressant? Arbetsgivare och framför allt småföretagare nöjer sig inte med en sån anonym presentation. De vill veta vilken/vilka personer som det gäller och vad de går för. Företagaren vill dessutom, inbillar jag mig, bygga upp en viss relation med handläggaren. Företagaren eller chefspersonen vill ha ett ansikte på arbetsförmedlaren och veta vad denne går för och kunna lita på att de arbetssökande som är aktuella för en praktik, vikariat etc. passar in i företaget.  Därför borde arbetsförmedlingen ges resurser att ha handläggare som följer med aktuella arbetssökanden ut på träffar med arbetsgivare och presentera personerna. På 60- och 70-tal arbetade handläggarna mer utåtriktat och som jag tyckte väldigt lämpligt.

Allting handlar förstås om resurser och hur många miljoner kronor som arbetsförmedlingarna runt om i landet har att röra sig med. Ändå slås man av tanken tänk om, tänk om handläggarna kunde jobba lite mer enligt ovanstående önskemål.

Lite om privata arbetsmarknadsaktörer, dvs. optimist-/motivationskonsulter

I den ökande arbetslöshetens spår har många av oss som är utan arbete kommit i kontakt med aktörer från det privata näringslivet. I takt med arbetsförmedlingens minskade resurser och samtidigt ökade antal arbetssökanden har konsulter med beteendevetenskaplig inriktning förstått att erbjuda arbetsförmedlingarna runt om i vårt land s.k. motivations- och vägledningskurser. Det handlar då om konsulter med psykologkompetens och ofta även personer med förankring inom idrottslivet. Aktörerna ska erbjuda den arbetslöse stimulans och kanske en nytändning för att söka jobb eller hitta nya vägar på arbetsmarknaden. Idén är det inget fel på och det finns konsulter som är seriösa och nyskapande.

Det är dock minst två problem som jag ser med verksamheten. För det första är den tid som arbetsförmedlingen beviljar till konsulten alldeles för kort, ofta 4-8 veckor. Man hinner inte så långt, särskilt om projektet bara pågår i 4 veckor. Lagom till att den arbetslöse börjar släppa loss lite av sin inspiration för att hitta fram till hur han ska agera i sitt fortsatta arbetsliv så klipps perioden av för dennes del. Återigen är det bara att anmäla sig till sin handläggare på AF och återvända till kylan utan någon aktivitet att syssla med. För det andra är det faktiskt så att de flesta konsulter har ett upplägg i sina kurser som starkt påminner om varandras. Det blir lite omtagning för den långtidsarbetslöse när han ska påbörja ett nytt motivationsprojekt kanske ett år efter föregående kurs. Han eller hon känner oftast igen sig vad det gäller upplägget av kursen och inspirationen kan dala starkt.

Ändå tycker jag upplägget och idéerna bakom konsulternas kurser är vettiga i det att man oftast kör en fas med personlig utveckling (självinsikt och självbild) parallellt med söka-jobb-aktiviteter. Jag kan dock hålla med dem som säger att ibland liknar det väckelsemöten när konsulten kör igång avsnittet med personlig utveckling i kursens början. Dessutom är inte alltid inslagen helt genomtänkta och framför allt är tiden i regel för knappt tilltagen. Det är inte alltid som konsulten hinner följa upp insatsen riktigt och särskilt då när någon deltagare kanske inte förstått syftet med övningen eller blivit illa berörd. Hur som helst är kanske den största nyttan med kursen att du som arbetslös får komma ut och träffa kollegor och utbyta erfarenheter samt få nya impulser.

I likhet med vad jag ovan skrivit om hur arbetsförmedlingen borde jobba, bör även inhyrda konsulter arbeta. Nämligen med att synliggöra den arbetslöse ute på arbetsmarknaden. Konsulten bör vara ute bland påtänkta arbetsgivare och göra reklam och då inte bara för sig själv. Nej, genom täta kontakter med arbetsgivarkandidater ska man presentera den arbetssökande och vad han eller hon kan. ”Nu har jag en kandidat här och han heter Per Persson. Han har den och den kompetensen och har arbetet inom den och den branschen.Det är en duktig person och jag kan varmt rekommendera honom.”

Företag och organisationer vill veta vilken person de eventuellt ska ta emot som praktikant eller anställa. Motivet till att konsulterna presenterar de arbetssökande anonymt sägs vara att det är av ondo att gå längre än så. ”Detta måste ligga på den arbetssökande. Hur skulle det se ut inför en arbetsgivare att vi ringer och hör oss för om praktikplats eller anställning?” Naturligtvis vore det bättre om alla vi arbetslösa själva gör det. Jag håller med. Men har vi kraft att ringa, skriva eller besöka arbetsgivare och få nobben varje gång. Några kanske har fått nobben 10 ggr. 20 ggr, 30 ggr. Då är det fråga om du som arbetssökande har någon kraft eller inspiration kvar till att fortsätta ”springa runt”. Jag tror att slutresultatet skulle bli mycket mer positivt om vi skulle få stöttning vid arbetet med att skaffa en praktikplats eller ett vikariat.

Naturligtvis är det mycket ekonomin som styr AF: s och andra aktörers ramar. Hade exempelvis arbetsförmedlingen haft obegränsade resurser skulle man säkert ha arbetat åt det håll som jag önskar enligt ovan. Jag tycker ändå att det viktigaste för alla parter som säger sig försöka hjälpa och serva oss arbetslösa är att lyfta fram individen lite mer. Istället för att osynliggöra den enskilde arbetslöse vid kontakter med arbetsmarknaden måste man lyfta fram den unike person det gäller. Till alla privata aktörer gäller samma budskap. Framför allt i förhållande till att dessa alltid lovar guld och gröna ängar i samband med marknadsföring av utbildningen eller uppstart av projektet. Min erfarenhet är att många motivationsprojekt eller söka-jobb-kurser inte håller måttet när det gäller att leva upp till sina målsättningar. Hittills har jag heller inte sett någon statistik över hur många arbetslösa som faktiskt fått arbete efter genomgången utbildning.

Text: Klas Hägglund, 2004

 

 
Tillbaka