Tillbaka
 

Nedan följer ett antal insändare från arbetslöshetens Sverige.
Jag tar tacksamt emot bidrag/red.

Utan gymnasieutbildning, 40 plus och arbetslös

Alla i samhället har inte samma förutsättning från första början. Min start i livet blev hård, mycket hård och än idag blöder många sår. Att inte vara i skolan var en fristad, och fick streck i de flesta ämnen, inte för att jag inte kunde, utan för att jag hatade alla vuxna. Hoppade av gymnasiet nästan direkt och hamnade i diverse åtgärder och till slut fyllde jag 18 och kunde börja jobba.

Det var roligt att arbeta. Arbetade vid ett lager på dagarna, hemtjänsten på kvällarna och städade trappor på nätterna. Inga fasta arbeten men arbeten som gav stimulans och pengar. Bytte jobb när anställningarna tog slut eller jobbet inte kunde ge mer. Då var det inga problem att byta jobb och för en som inte var rädd att hugga i fanns det massor av arbeten. Jag arbetade på en livsmedelsfabrik tills de gick i konkurs 1990 och där efter blev det tvärstopp. Gymnasiebetyg för att städa, vårdutbildning för att arbeta inom hemtjänsten och utbildning för att sköta en korkad maskin.

I samma veva blev min hustru utsparkad från sjukhuset efter sju års anställning. Jag försökte läsa in gymnasium men i samma veva ändrades kraven för studiebidragen och det blev för många ämnen för att jag skulle orka igenom det hela. I tio år gick jag på arbetsförmedlingens utbildningar, kurser och praktikplatser. Till slut så fick jag en anställning och i samma andetag startade jag ett eget företag. Efter ett par år så tog min anställning överhanden och jag la företaget till vila.

På företaget jag arbetade hos jobbade jag för att vi skulle få anställningsbevis, månadslön, regelbundna utbetalningar, övertidsersättning, helgersättning och löneförhandlingar. Vi lyckades få en löneförhandling på åtta år, snack om frusna löner. Vem blev först att gå när Sverige gick in i lågkonjunktur? Jo jag och det var skönt att slippa detta enormt bakåtsträvande företag som inte hade rent mjöl i påsen.

Vad bra tänkte jag, nu kan jag ju ta upp mitt egna företag igen. Företaget skulle inte kunna bära sig det första året men kanske det andra, så jag tänkte att man skulle kunna stämpla upp resten. Där var det stopp och det var bara att lägga ner företaget och andra i min närhet som drivit sina sido företag fick göra lika dant.

Då sitter man här igen. 40 år gammal och inte attraktiv på arbetsmarknaden. Då man fyllt 40 och har rätt enligt avtal till lite extra förmåner, så är vill inte ens telefonsäljarföretagen ha en och för att städa krävs det gymnasieutbildning. Arbetscoachen försöker få en att tro att man visst är attraktiv men efter ha sökt nästan varenda jobb som inte kräver utbildning eller körkort i över sex månader, så är det bara att luta sig tillbaka och se fram emot tio år till som arbetslös.

Vi har nu fyra barn, aldrig haft semester, handlar kläder på secondhand, äter den billigaste maten och försöker hitta gratis aktiviteter åt barnen på fritiden. Det finns dock lus på himmelen då jag kan dra in svarta pengar genom att driva mitt företag via ett annat och göra IT jobb vid sidan om. Det kanske skulle bli beslut på att man skulle kunna studera på heltid med bibehållen a-kassa och så är det snart val igen.

Jag klagar ändå inte för många av de barn som har två heltids arbetande föräldrar mår inte bättre än vad mina barn gör och jag kan lägga mycket tid på att stötta dem i skolan vilket har betalat sig tusen gånger om. De har och kommer att få den start i livet som jag aldrig fick chans till och för det är jag gärna arbetslös i tio år till. Tack för en bra sida och hoppas fler vill skriva sina levnadsöden då det är skönt att veta att man inte är ensam.

Arbetslös i Kalmar 2010-03-05

Arbetslöshet och barnomsorg

Hejsan! Jag "sitter fast" i JUG - tidigare akt.garantin - sedan lång tid... (Jag är ännu inte i "fas 3" p g a ett arbete med särskilt anst.stöd jag hade fram till sista december -07.) Jag har läst en del på din sida det senaste året, då det är skönt ändå att se att man inte är ensam i sin situation. En sak som jag däremot inte sett uppmärksammas är den situation vi ställs inför som har barn som behöver barnomsorg; att försöka klara sig på 65 % ersättning när man "går hemma" är fattigt - men att sedan vid en ev. praktik eller annan åtgärd få betydligt dyrare barnomsorg för längre dagar - utan att jag själv får en endaste krona mer i ersättning - det svider! Detta är ju ingen nyhet, det var likadant när jag först var arbetslös, men då var ju i a f min ersättningsnivå betydligt högre! (Då fanns det ju lite mer att ta från...) Jag tycker detta är så fruktansvärt fel - man blir både ledsen och arg - och arbetsförmedlingen struntar ju fullständigt i detta verkar det som! Och regeringen... Jag har påtalat det för en lokalpolitiker som är chef för skola o barnomsorg här där vi bor, men ännu inte fått något svar... Samtidigt måste ju detta vara något som faktiskt drabbar många!? Jag vore tacksam om du på din sida kanske kunde ta upp detta, då jag själv inte känner mig redo att "slåss öppet" för denna sak! (Det handlar väl kanske egentligen inte mest om pengarna - några hundra per månad mer eller mindre gör ingen större skillnad då det ändå inte skulle "gå runt" utan en snäll svärmor - men det är så fel!)

Insänd av Carina 2009-06-18

I dagens Sverige är det bara en sak som räknas – och det är: pengar.

Stora massor av arbetslösa och hungrande människor växer, tillsammans med en nationell förnedring där tjänstemännen blundar. Medans vi andra ser hur samhället klyvs och hur människor delas in i fattiga och rika. Staten har sedan länge ett ansvarsutkrävande på olika utsatta, bland annat på arbetslösa, långtidssjukskrivna men än så länge syns inget ansvarsutkrävande från de statliga och kommunala tjänstemännen. Denna obalans äger alltså rum i ett land där demokrati och en rättsordning sägs finnas. Med tjänstemännen har vi lyckats skapa ett klassamhälle, där kan man ju rättfärdiga höga löner för vissa pågrund av klass, medan andra av lägre klass med rätta skall ha mindre än innan. Klass finns. Klass väcker känslor. Klass ger skillnader i makt, status, lön, hälsa, boende och arbetsvillkor. Trots detta förnekar vissa att klass finns. En ny klass har skapats, bestående av människor som står utanför samhället, vars enda intäkt är bidrag. De har dåligt med pengar, dålig självkänsla och är beroende av någon annan för sin försörjning - och den som är satt i skuld är inte fri. Så i dagens nya Sverige finns de som får mer än de förtjänar, och de som förtjänar mer än de får.

I dagens Sverige är det bara en sak som räknas – och det är: pengar.

Joacim Strömberg Ordförande Aktiv Arbetslöshet 073-9950818

Arbetslös och livegen

Mitt vuxna liv styrs av folk som inte kan sätta sig in i hur man efter ett långt arbetsliv inte har några rättigheter utan endast skyldigheter.

Man skall hela tiden rätta sig efter andra och kan helt plötsligt inte tänka själv. Alla skall ska göra likadant det finns ingen urskillnad på ung eller gammal. Varför kan inte vi som har arbetat och strävat själva bestämma över våra liv. Jag närmar mig 60 och har den uppfattningen att låt mig gå i pension (låt det bli mitt eget val) och lägg resurserna på unga och barnfamiljer. Det finns säkert de som vill och redan har ett arbete som vill fortsätta med det.

Vi som däremot blir arbetslösa vid lite högre ålder, låt oss välja att bli jagade av vargar eller känna att det vi gjort under många år har ett värde. Stressen sätter in och man kan aldrig koppla ifrån detta med att söka jobb, ringa arbetsgivare, tigga sig fram. Som ung lärde jag mig att klara mig själv inte ligga någon till last och definitivt inte skryta eller tigga.

Arbetsförmedlare och övriga som sitter med välbetalda arbeten tycker att jag är pessimist och tycker synd om mig själv, men det är inte sant. Jag har haft ett bra liv med man, barn och arbeten som jag trivts med och ställt upp till 120%.

Nu tycker jag att jag har gjort mitt och är därför realist vid snart fyllda 60, låt mina tidigare år ha ett värde. Men så får man inte tänka man skall ut på arbetsmarknaden till varje pris trots huvudvärk, stress och högt blodtryck.

Mariann

Insänd 2008-10-18

Varför?

Varför kränks vi som har ett dolt funktionshinder och inte har social kompetens. Jag är 40+ och har ett hantverksyrke som det behövs folk men pga lång frånvaro från arbetslivet är jag tvingad att pensionera mig vid 40 och leva på en ersättning på ca 5500 i månaden. och har man dubbla utgifter hur skall det gå ihop. Sedan hotar AF,FK och socialen med att göra mitt liv värre om jag försöker ta mig tillbaka till arbetslivet. Hur tänker dem i Stockholm på oss som lever utanför i ca 10 år.

Magan

Insänd 2008-01-30

Kommentar till artikeln "Ett tufft jobb

Tack snälla för den här hemsidan och för artikeln! Igårkväll kunde jag inte somna-igen. Efter några timmar med avslappningsövningar och upp och ned så somnade jag tillslut och sov gott. Men ska det vara såhär? Ska man sitta och gråta mitt i natten utan att veta varför? Det sägs att man ska skriva ned problemen man har innan man lägger sig, så funderar man inte på dem. Men det fungerar inte riktigt. Jag fyller trettio nästa år och har en akademisk yrkesutbildning, men får ingen anställning. Jag har alltså inte förlorat ett arbete som jag haft i många år, min längsta anställning var ett år. Men jag känner så väl igen mig i artikeln, med tillägget att jag gnisslar tänder (bruxism) av stressen. I sommar ska vi ha 10årsjubileum från gymnasiet. Ska bli jättekul, eller...?En tröst är att läsa att jag inte är ensam. För er som läser det här; ge inte upp! Till slut måste det ju lösa sig. Det intalar jag mig själv, i alla fall. In the bitter end så är det bara jag som ansvarar för mig själv. AF hjälper mig inte, a-kassan bara krånglar och kommunen har inga jobb. Jag har till slut valt att rycka på axlarna åt mycket som rör min situation, som jag inte kan påverka. Ser inte bra ut i min omgivning (vad konstig hon är, är hon inte förbannad?) men då tar det inte energi som jag behöver för att hålla min person flytande. Jag har ändå ett "skyddsnät" runt mig med sambon, föräldrarna, syskonet och några vänner som kan hindra mig från att bli skogstokig. Och det är ett privilegium som tyvärr inte alla har. Som sagt var; ge inte upp. Nedvärdera aldrig dig själv p.g.a en trist arbetsmarknad eller bistra arbetsgivare. Du vet ju att du faktiskt är bra!!!

Ja, här kommer en till...

Insänd 2008-01-29

Till a-kassornas kontrollmyndighet

Så fort jag hör ordet "arbetsförmedlingen" så känner jag hur irritationsadrenalinet stiger. Tycker att dom borde byta namn till a-kassornas kontrollmyndighet. För det är ju det dom är.

Har varit arbetslös sedan 20060101, och jag har inte fått ett enda trevligt brev från af. Det är bara hot om vad som händer om man inte svarar inom 3, 4 dagar. Nästan så att man är rädd att bli skickad till Sibirien eller nåt. Och det här att man måste söka jobb runt hela landet är ju helt sjukt. Om man vill hålla ihop familjen så måste ju hela familjen flytta om man får jobb nånannanstans. Alternaitvet är ju sprucket förhållande.

Tänk om jag som Sundsvallsbo skulle få jobb i ex Malmö. Ja då får ju frugan säga upp sig och flytta med. Sedan får ju hon då söka jobb där nere och kanske får ett jobb på Gotland. Ja då får ju jag säga upp mig från mitt jobb och börja söka på nytt på Gotland. Då kanske jag får ett jobb i Luleå, ja då tvingas frugan säga upp sig............................ För att inte säga hur sonen som är 15 skulle må av att ryckas upp hela tiden. Det där är ju rena rama sadist och familjeförstörar reglerna. Och att Kristdemokraterna som ju ska vara såna familjeivrare går med på detta är ju det värsta hyckleri som man kan tänka sig.

Sen måste ju handläggarna ha lite bollkänsla och göra avsteg från reglerna när det slår så där och inte bara säga "vi måste följa reglerna." I så fall kan man ju säga att dom som gasade ihjäl 12 miljoner judar under andra världskiget gjorde rätt eftersom "reglerna var sådana".

Som jag sa till en handläggare. -Kan ni inte en enda gång skicka ut nåt brev med för mig positivt innehåll och inte bara dessa hot. Ett innehåll där det står att ni försökt hjälpa mig att få jobb. En enda gång bara. Skulle kunna skriva hur mycket som helst om mina, snällt sagt, odugligförklaringar av af. Dom har inte gjort ett enda dugg för att hjälpa mig. Dom har ju fullt upp med att omorganisera, byta rum med varandra, fika. Och så kommer det såna där arbetslösa typer och stör mitt i allt detta.

En grej till som säger det mesta. En kompis till mig hade tid hos sin handläggare kl 14 en dag ifjol. När han stegar in på rummet så säger handläggaren. -Jag har inte hunnit äta i dag, måste gå och fika nu så vi för ordna en ny tid åt dig. af i ett nötskal!! Det bästa som hänt var ju i fjol när riksrevisionen "gav sig på" af. Men inget tcyks ha hänt. Snacka om SKYDDAD VERKSTAD. Som sagt jag har hur mycket sån där episoder som helst att skriva men detta får räcka för denna gång.

/Lägg ner af-skiten.

Insänd 2008-01-26

Hård press på ensamstående mammor

Arbetslös ensamstående mamma pressas att söka ALLA sorters jobb, inklusive treskiftsjobb fast man är ensam med ett barn och inte hade ett socialt kontaktnät som kunde ta hand om barnet när man jobbar. Dessemellan blev man påtvingad arbetsförmedlingens lågbudgetåtgärder på åtgärder, lära känna varandra kurser, datakurser och en massa blajj åtgärder som ingen kunde se någon som helst mening med. Denna press gjorde att jag tillslut gick in i väggen, där har jag varit i 5 år.

Bra jobbat AF, Grattis!

Ensamstående

Insänd 2007-01-05

Det är förbjudet att använda kulturella meriter i af´s söksystem.

De flesta jobb jag har fått de senaste åren är av konstnärliga. Men de har inte gått att leva på. För att få använda dessa meriter måste man vara knuten till Kulturarbetarförmedlingen. För att vara knuten till Kulturrbetarförmedlingen måste man kunna leva på sin konst. För att kunna leva på sin konst måste man nå ut till alla arbetsgivare som kan vara intresserade av den. Då vill man gärna kunna skriva upp sina konstnärliga meriter på den ordinarie arbetsförmedlingens meritsystem, där arbetsgivare söker efter vad de behöver.

Det är enligt lag förbjudet att visa upp alla sina meriter på den ordinarie arbetsförmedlingen. Kulturella meriter ska handhas av Kulturarbetarförmedlingen. Detta är ett moment 22. Min önskan är att alla människor ska få använda sig av alla möjligheter för att få jobb - var det inte det som borgarna avsåg? Avskaffa det nuvarande systemet som mörklägger våra kunskaper och meriter och låt alla våra meriter finnas tillgängliga på ett och samma ställe. Annars blir chanserna till kulturjobb obefintliga för de som inte redan kvalat in på kulturarbetarförmedlingen. Vem bestämmer vad jag kan?

Eva

Insänd 2007-12-27

Tack för en bra hemsida Klas.

Jag hittade den av en slump förra veckan. Jag har läst om personer som beskriver hur det känns att vara arbetslös och där känner jag igen mig på deras beskrivningar. Jag har varit arbetslös i nästan fyra år och funderar på att skita i allt och lämna denna planet. Jag hade en kompis som tog sitt liv förra året på grund av att han var arbetslös och fick fel på nerverna. Jag har en fru som ställer upp för mig men snart orkar jag inte längre.

En gång i tiden var jag en glad person som alla tyckte om, men nu ser jag bara allt i svart. Jag tycker att arbetsförmedlingen behandlar människor som är inskrivna som om de var en andra klassens medborgare.Varför inte anställa arbetsförmedlare som visar empati och medmänsklighet.

Läste i en insändare om att satsa på friskvård för arbetslösa. Det tror jag skulle vara ett verktyg för att hjälpa oss som har gått ned oss. Läste också om att ni hade startat en självhjälpargrupp i Sundsvall. Kanon bra.

Sedan jag blivit arbetslös har jag tappat alla mina kompisar och vänner. De har slutat att höra av sig till mig. Till och med min egen bror har slutat att höra av sig för han är tydligen så upptagen med sitt arbete nu för tiden.

Vandraren 53 år

Insänd 2007-12-21

Har varit arbetslös länge nu.

Vaknar med ångest, somnar med ångest. Jag har inte tillräckliga betyg från gymnasiet så jag kan inte utbilda mig eftersom jag inte kommer in utan behörighet. Känns hopplöst. Vet inte vad jag ska göra. Ångesten äter upp mig.

Elisabeth

Insänd 2007-12-18

Hur många?

Hur många arbetslösa har så gott som gett upp hoppet om att få ett arbete.

Hur många arbetslösa mår så dåligt så de inte törs gå ut bland människor.

Hur många arbetslösa lider av depressioner.

Hur många arbetslösa funderar på att avsluta sina liv. Jag tror att det är många.

Hur ska dessa stackars arbetslösa kunna få tilbaka självförtroendet och självkänslan?

Regeringen säger att de ska minska utanförskapet och att fler ska komma in på arbetsmarknaden. Det låter ju fint heller hur? Prolemet är bara det att: Hur många arbetsgivare vill anställa en person som mår psykiskt dåligt och har så gott som gett upp att leva? Inte många tror jag.

Bävern

Insänd 2007-12-17

Tack till signaturen RRRRR

Jag vill ha ett jobb att gå till.

Jag vill ha en plats där jag behövs.

Jag vill vara till nytta.

Jag vill ha en meningsfull sysselsättning.

Jag vill använda min utbildning.

Varför får jag inte?

Jag kan ju hjälpa till.

Jag ser ju att jag behövs.

Jag har så mycket tid och så lite att göra.

Låt mig jobba...

Hittad på Passagen Debatt 2007-05-30

Timanställning

Nio år efter studentexamen uppnådde jag något historiskt i mitt liv. Jag fick en månadsanställning, och därigenom tillgång till alla de trygghetssystem som finns i Sverige. För mig var det något av en mindre revolution. Helt plötsligt fick jag tillgång till trygghetssystemen i Sverige.

Sveriges arbetsliv är uppbyggt kring månadsanställningar. Har du det, får du tillgång till semester, a-kassa och hälsokontroller. Att det finns folk som inte är månadsanställda ingår inte i Sveriges säkerhetssystem. De har ingen trygghet alls.

Nu är ytterligare en avtalsrörelse klar. Och även om vissa fack jublar och vissa inte gör det, har de alla ett gemensamt. De glömmer alla de som inte inbegrips av avtalen, oftast personer på olika vikariat och timanställningar. De är lätt att glömma, för de märks inte. De har inte tid att engagera sig fackligt, och föresten, vilket fack skulle de gå till? De arbetar dygnet runt till slavlön. De kan avskedas på stående fot, helt lagligt. De har ingen semester, för det kostar pengar och det finns inte. Fritiden är också en miserabel affär, eftersom den kräver planering, och det är svårt om man alltid ska vara tillgänglig. Inte handlar det om några få personer heller, det är tusentals som har det såhär.

Många arbetar i flera år utan att ens bli månadsanställda, utan möjlighet till en standard som vi i Sverige ofta tar för given. Att den borgerliga regeringen glömt dem i sin nya budget kunde vi ju räkna ut. Men de har blivit förrådda av sina egna - facken och den socialistiska rörelsen. De har glömt den nya underklass som växt fram under 1900-talet och märker inte ens att den finns. Och det är vad jag har svårt att förlåta dem för.

Det kostar pengar att stå till arbetsmarknadens förfogande

Det är lätt att få höra råd och tips av folk som inte är insatta i problematiken som arbetslös. Det är jobbigt, för det är aldrig så lätt som andra tror. Men en sak som de flesta inte tänker på är hur mycket det faktiskt kostar att inte ha ett arbete. Mycket som arbetsgivaren normalt står för måste ju den arbetslöse stå för själv. Och det är dyrt.

En sak som retat mig länge är hur svårt det är att få tag i en dator att skriva på. Jag hade inga problem, eftersom jag kunde gå till universitetet. Men de börjar bli hårdare i sina kontroller, och vem kan klandra dem? De har rätt, de ska inte behöva underhålla arbetslösa med skrivmaskiner! Därför måste en arbetslös köpa sin egen dator. Det är inte billigt, och det är fullständigt nödvändigt.

Jag skulle vilja se den arbetsgivare som anställer någon som lämnat in en ansökan för hand på papper! Men även telefonen är ett viktigt redskap, som också kostar mycket pengar. Och sedan, om man är lycklig nog att komma på intervju, kommer nästa problem. Det förväntas av mig att ha ett kapital. Jag måste betala resan inledningsvis och det kan handla om flera tusen om jag ska flyga. Och även om arbetsgivarna ersätter detta sedan, måste jag ändå ha pengarna. Det förutsätter dem. Har jag dem inte får jag problem. Så enkelt är det.

Men framförallt så krävs det ju tid att arbeta för att få jobb. Det tar tid. Och har man inga ekonomiska resurser till det, är saken ganska klar. Det blir helt enkelt inget riktigt arbete. Det finns ingen tid att söka något, och alltså är man kvar där man är och fortsätter att arbeta som timanställd på dagis. Genom att minska de ekonomiska resurserna dömer regeringen många till ett utanförskap som aldrig tar slut. Det krävs inte mindre pengar för att vilja få ett jobb, det vill vi redan. Det krävs kapital.

Åsa

Insänd 2007-09-25

Hej Arbetsskygg eller?

Jag är 51 invandrare, kom till Sverige 1990. Är dyslektiker (under utredningen) med 7 år dokumenterade högskolestudier (inte köpta som många påstår på olika sajter) kämpat flera år att komma in på arbetsmarknaden, haft olika sorts jobb, varit med om konkurs, är arbetslös igen, min A-kassa dagar är förbrukade om 20 dagar, jag ska till samtal på AF den 15 mars om ev. aktivitetsgarantin.

I torsdags ringer telefon från Förskola det som kalas ringa och springa är faktum. Skolan fick min telefon från AF. Min vik. skulle vara bara två dagar, men rykte sprids och i fredags ville en till vara ledig en vecka.

Min nya roll som barnskötare är inte särskild positiva. Min brytning väcker stor uppmärksamhet och jag har hört många gånger ”du ska lära dig prata ordentligt!”. Att det är barn som säger så har jag förståelse för men att pedagoger reagerar inte är en annan sak. Från en annan pedagog har jag hört att min dyslexi är ingen orsak att jag vill undvika hög läsning för barnen. Jag fick veta att jag måste träna!

Nästan varje dag känner jag mig kränkt och slutar mina timmar, långa timmar med tårar i ögonen. Jag håller masken men min jag skriker.

Har jag felaktig inställning? Är det fel på mig?

Tack för synpunkter.

Vill vara anonym.

Med vänliga hälsningar

En från annat land.

Insänd 2007-03-11

Hej Klas,, jag skulle vilja infoga en artikel....eller flera, om min situation.

1) i år "firar" jag 10 år som arbetslös. Visserligen har jag varit fött två barn under tiden- och därmed har jag straffats av arbetsmarknaden- och av mitt arbetsområde- som är kvinnodominerat- den som bibliotekarie. Jag har haft ex. antal olika arbetsmarknadsåtgärder under alla dessa år. Efter ett år får man gå. "Det finns inga pengar". Igår pratade jag med en avgående bibliotekschef...hon berättade om en nyförlöst mamma som gick tillbaka till jobbet efter en månad. mannen kom med barnet när den skulle ammas. Hon tyckte att detta var något för mig att tänka på...!

2) Jag har blivit lurat på anställning. Eller arbetsmarknadsåtgärd som det handlade om. "Om du går ner i lön kan du få stanna kvar...". Jag fick lägre lön, men fick inte vara kvar sedan.

3) Lurad på referencer. Personen var tillfrågad om hon kunde ge referenser vid förfrågan. Man utgår då att det ska vara positiva referencer och inte tvärtom. Min dåvarande arbetsförmedlare ringde upp till mig och varnade mig att det var någon som satte käppar i hjulet för mig.

4) Va det innebär för barnen när en föräldrer får gå hemma. De förlorar både hela fritidsvistelsen- den sociala biten samt dagis. För att inte tala om hur det är att se sin mor i detta fall må dåligt. Ibland väldigt dåligt....

5) Att söka jobb med barn hemma! En heltidssysla som inte går att kombinera med barn som kräver 100% uppmärksamnet. För att inte tala om hur de att ha dom på de obligatoriska AMV möten.....hur mår barnen att följa med på dessa sorgliga möten?

6) Förödmjukelsen inför andra föräldrar eller i andra sociala sammanhang när man säger att man är arbetssökande...blickarna, nickandet...

7) Studielån. Den skall betalas trotts att man går på a-kassa. Efter två akademiska utbildningar, kulturvetarlinjen och bibliotekarielinjen står jag med mössan i hand och ber om ett extra jobb. Lånen baseras på det man tjänade för två år sedan...när man hade ett arbete...i mitt fall arbetsåtgärd.

8) Man börjar ifrågasätta sig själv. Man mår dåligt. Och mår man dåligt så mår familjen dåligt. De pernsonliga utvecklingen utvecklas i mitt fall till att jag är värdelös och självmordstankar.

9) Det är mycket man får stå ut för att ha ett jobb. Sexuella trakasserier, rasism, fysiskt våld och nervärderande attityd har man fått svälja för att få vara kvar, så att vi får mat på bordet och barnen inte blir utslängda från fritis och dagis.

10) I skrivandets stund har jag ett sk friår. Den tar slut om 4 månader då den jag vikarierar för kommer tillbaka lite tidigare. Hon insåg att det gick inte att leva på den lönen hon fick. Då jag tjänar mer än min man har han fått vara hemma med sjuka barn, dvs VAB. Min man arbetar på en brädgård och där ifrågasätts hans frånvaro. Är det sant att barnen är sjuka? Varför kan inte lilla frun stanna hemma? Hade det varit jag hade man aldrig ifrågasatt min frånvaro. Snacka om omvänd diskriminering! 11) Att inte ha råd med nya underkläder, inte äta middag en dag (maten räcker inte, viktigt att barn och arbetande man får sitt), inte una sig något. Barnen går först och de skall på kalas, ha nya sässongskläder (även om de är begagnade) m.m. Att inte ha haft semmester på åtta år- då man då fått en "tjänst", eller stämplar och skall söka jobb. Att vara livegen i tio år. Det är detta jag firar i år. Sakta men säkert börjar jag ta farväl av mitt yrke för att kunna acceptera att jag får städa eller annat. Trotts min akademiska bakgrund. Trotts min "gedigna" meritförteckning. Trotts alla ansträgningar. Här sitter jag och skriver. Om hur det är att vara en grånande 39 :års mor med krassade karriärsdrömar och självförtroende i i botten. Men jag håller masken. För mina barn håller jag masken...än.

Arbetslös i Stockholm, insänd 2007-03-05

Min arbetslöshet är mitt liv

Dagarna bara går förbi, ännu en gång till Arbetsförmedling, nummerlapp, väntan på min tur, trist, klumpiga livlösa "arbetsplatser-datorer", en ung kvinna gråter vid sin arbetsplats, hon klarar inte att registrera sig som arbetssökande, tystnad, liten tröst för mig- jag är inte ensam. Min tur, legitimation, sökta arbete, vi ses om en månad. Ibland förmodligen goda avsikter: "du borde gå och knacka på dörren, (jag är 50, snart 50+) för att visa upp dig".

Jag tänker, ska jag gå i baddräkt. Eller kanske" vicka upp mig".. Varje morgon upprepar ja jag är jag, jag vet att jag är värd att leva, jag har kämpad hela mitt liv, varit i motståndrörelsen, murarna har fallit, är mor till två nya liv, helt ensam kämpad att skaffa mat och kläder åt dom, levt flera år utan eget bostad, varit på flykt, packa ner, packa upp, sömnlösa nätter, cigg, cigg …

Efter några skitit jobb, äntligen, jag är lycklig, jag har äntligen mitt liv, då träffar jag min nuvarande man, han lovar, han ber, han lockar, gröna skogar och honung. Jag går som på snoret rakt i spindelnätt, uppmanat av honom slutar på mitt jobb och börjar "tillsammans men honom i"familj firman ", utan lön, det är utdelning som gäller:" du vet skatter"och efter kort tid KONKURS. Jag "går på A-kassan", han pensionerar sig och äntligen "skiter" i mig totalt. Min äldsta, son är arbetslös, har flyttad till Dalarna (pga bostad). Min dotter började nu gymnasiet.

Vad håller mig i fångenskap: mina och min mans skulder! Jag verkligen känner att jag behöver hjälp, väggledning hur jag kan, realistiskt tar grepp om mitt liv. Jag vill inte sjukskriva mig, jag vill börja från början men hur??? Om du kan ge mig råd, eller anvisa vägen till… vet inte just nu till vad.

Arbetslös från annat land, 2007-01-10

En sann men inte speciellt upplyftande historia om att vara arbetslös och ungdom

Det verkar som om jag är alldeles för naiv. Varför blir jag annars så besviken hela tiden?

Så här är det. Efter gymnasiet hade jag lite småjobb, typ sommarjobb och sådär. Jag var ju inte speciellt gammalt och det kändes fortfarande ganska avlägset med jobb. Jag hade ju aldrig haft någon anställning på det viset. Jag var van vid att tvätta folks båtar och plocka potatis.

Efter en tid behövde jag ju dock ordna ett riktigt jobb. Ett sånt där man fick lön en gång i månaden och hade en "chef" och "kollegor" ni vet. Jag sökte lite men jag märkte snart att man behövde ha ett jobb för att hitta ett annat, det blev ett långvarigt dilemma och till slut valde jag att fortsätta plugga istället. Det hade inte gått så bra på gymnasiet men jag valde ändå att söka till en hantverksutbildning på en folkhögskola. Jag kom in och det kändes bra, träffade nytt folk och flyttade cirka 100 mil.

Jag hyrde ut min lägenhet till en person som jag då betraktade som en god vän, med halvklara studier fick jag dock reda på att personen slutat betala hyran och flyttade ut. Jag var nära att få betalningsanmärkningar eftersom jag inte hade råd med dubbel hyra speciellt länge, till slut blev det ohållbart, fick söka hjälp från föräldrarna att täcka upp det sista medan jag gjorde mig av med lägenheten.

Efter avklarade studier åkte jag alltså till pappa, jag saknade eget hem, jag var hemlös. Där fick jag plats eftersom min syster studerade utomlands. Jag skaffade mig till slut, helt utan AMS eller någon annan hjälp ett jobb. Det var mitt första riktiga jobb, lönen var helt enorm i mina ögon, arbetskamraterna var skittrevliga, chefen var bra och förmannen var superbra. Det gick kalas tills jag inte fick plats längre och fick börja söka lägenhet. Det gick inte på "hemmaplan". Lägenhet hittade jag däremot, men flera mil bort och jag kunde inte längre ta mig till mitt jobb.

Som nyinflyttad i en ny stad var jag alltså även arbetslös. Jag tyckte inte att det var något problem, om jag ordnade jobb så snabbt sist och hur snabbt skulle det då inte gå i en betydligt större stad och dessutom med AMS hjälp? I min förbenade fantasi skulle jag ha jobb med en ny bra förman redan innan månadens slut. Ja, eller hur.

Jag skrev in mig på AMS så fort det gick, kunde jobba extra på mitt gamla jobb i början och fick då pendla ut och bo över i källaren hos pappa eftersom kollektivtrafikens tider gjorde det omöjligt för mig att komma i tid på morgonen om jag inte var på plats redan kvällen innan. Det räckte dock inte långt och det var inte alltid det fanns extrajobb. Pengarna sparade jag till hyra och mat ihop med pengar sedan den tidigare anställningen. De blev en buffert som skulle visa sig sina extremt snabbt.

Inskriven på AMS fick jag ett mötesdatum någon vecka senare. Jag infann mig och fick info ihop med en stor samling andra människor. Därefter fick jag ett personligt möte som innebar att man fick en ny tid till ett nytt personligt möte en vecka senare. Tills dess skulle jag söka jobb och tro mig, jag sökte jobb. Jag mailade, skrev och ringde på så många jobb att jag har tappat räkningen. Till en början skrev jag ner de jobb jag sökt för att hålla koll på detta så att jag inte råkade dubbelposta.

Jag kopierade upp mitt CV i en myntautomat i så pass många ex att det faktiskt kändes i plånboken. Jag hade inte haft råd att skaffa hemtelefon ännu så det gick en hel del slantar till mobiltelefonen också, att ringa billigare på kvällstid hjälpte inte speciellt mycket eftersom de flesta arbetsplatser är ganska tomma efter klockan 1800. Jag fick inget napp, jag fick faktiskt inte ens komma på arbetsintervju. Det verkade gå bra en gång på Clas Ohlsson, jag gick vidare till något de kallade steg två men det var ungefär då de upptäckte att jag kommit med av misstag för sen hörde jag aldrig av de mer trots att alla i steg två skulle bli kallade till informationsmöte. Hade ju varit betydligt bättre att utgå ifrån att man kommit med av misstag, men som sagt, naiv.

Efter en tid tog då pengarna slut. I början fick jag låna lite av mina föräldrar, men så blev a- kassan försenad. Jag hade räknat noga på karensdagarna och planerat så gott jag kunnat. Inte så konstigt att det blev fel, har man aldrig haft a-kassa förrut tror man ju att man skall få sina pengar så fort karensdagarna gått ut. Men så blev det ju inte. Därför kontaktade jag Socialen. Det kändes ju drygt men jag tänkte att det var ju därför jag betalat så mycket i skatt, för att jag skulle kunna få hjälp när det körde ihop sig. Men det fick jag inte. Eftersom jag hade fått låna lite pengar till mat och hyra av mina föräldrar bedömde de att jag hade haft ett överskott på flera hundra kronor för bara någon månad sedan (i Socialens värd räcker ett par hundra till en hyra på 3000 kronor om man bara vill). Jag fick ingen hjälp alls. När ytterligare tid gått fick jag istället låna ännu mer pengar av föräldrarna. Jag skämdes något oerhört över detta men till slut kom a-kassan igång.

Just då, givetvis, dök AMS upp igen. Nu hade det gått tre månader, nu var jag långtidsarbets- lös och skulle lyda deras minsta vink annars skulle de ta min a-kassa som jag arbetat ihop i från mig genom att skriva ut mig och kontakta min kassa. Det lät först helt sjukt, och egentligen är det ju också det men eftersom jag skulle få en praktikplats så verkade det ju bra. Jag gillar tanken med praktik, jag kan massor men har inga nedskrivna bevis på att jag kan det. Som arbetsgivare hade jag gett ett ledigt jobb till någon som visar att han kan snarare än till någon som har en massa papper där det står att han kan. Men, jag är ju naiv. Hur som helst, jag hade givetvis själv sökt inte bara jobb utan också praktikplats. Jag hade dessutom fått igång en dialog med en arbetsgivare. Det skulle grävas och byggas en massa och där kunde jag få visa vad jag gick för. Jag tyckte det lät bra och ställde några sista frågor via mail.

Arbetsgivarens automatsvar svarade att han var bortrest över helgen men skulle återkomma på måndagen efter. Samtidigt hade AMS hittat en praktikplats åt mig, jag skulle få praktisera på något slags mätarföretag och det lät kanonbra. Kunde till och med cykla dit. Min handläggare och jag kom överens om att jag skulle återkomma på måndag, om jag inte hade fått min egen praktikplats skulle jag börja min praktik på mätarföretaget redan samma dag. Jag var glad, nu var det ordnat. Jag såg bara två alternativ, antingen får jag en plats på ditten och om inte så får jag en på datten. Det kändes väldigt lyxigt. Det visade sig på måndagen att jag var välkommen att börja direkt men att det rörde sig om svartjobb.

Jag tycker inte om det, speciellt inte som uppgifterna handlade om byggnad och säkert innefattade en rätt stor skaderisk. Nu ångrar jag mig, bittert. Jag kunde ha haft ett jobb idag, om än svart, men nu har jag inget alls. Jag tackade alltså nej och på måndagen traskade jag upp till arbetsförmedligen och berättade läget. Givetvis fanns det då ingen praktikplats på mätarföretaget, den hade någon "som visat framfötterna" fått ta istället. Jag är inte arg på AMS för att de inte höll platsen åt mig, jag är arg för att de inte berättade att det var omöjligt utan istället rent ut sagt ljög och lovade att hålla den.

Jag var dock fortfarande långtidsarbetslös. Något som är väldigt dåligt för statistiken, som så klart är viktigare än människorna. Måste ju se snyggt ut när man redovisar. Därför skulle jag istället börja på något som hette Lernia. Jag visste inte vad det var men i väntan på mitt möte läste jag en broschyr som stod i en hylla på en av våningarna inne på AMS. Var mest citat och bilder på glada människor i kockhattar och lastbilshytter men det verkade onekligen som att de varit arbetslösa tills de gått till Lernia. Det såg återigen ljust ut. Jag fick reda på att det fanns informationsmöten och att man kunde välja olika inriktningar med mera, perfekt. Det var snart månadsskifte och jag planerade för mig själv in att jag skulle ta bussen upp till nästa informationsmöte. Så blev det inte, jag skulle få börja på Lernia men jag skulle börja redan dagen därpå. Det gick inte att vänta en och en halv vecka, informationsmötet var tydligen onödigt.

Sagt och gjort, jag gick och köpte ett busskort och gick hem. Jag försökte hitta information på Lernias hemsida men visste inte vad jag skulle göra där, jag visste inte vilken av länkarna jag skulle klicka på. Dagen därpå åkte jag upp, jag väntade i receptionen på en persson som jag hade fått namnet på nedskrivet på en lapp av min handläggare. Hon visade in mig i en grupp som såg ut ungefär som min gymnasieklass. Det visade sig att jag nu hade påbörjat en utbildning som hette FUB, det var en förberedande utbildning. Jag visste inför vad men det utlovades praktik, kontakt med lokala företag som behövde folk och hjälp med CV och så vidare. Det sistnämda spelade inte mig någon större roll eftersom jag redan hade ett sådant men praktiken verkade mycket bra. Tydligen rörde det sig enbart om yrkesroller som det var stort efterfrågan på, inte drömyrket kanske men ett sådant kunde man söka medan man hade ett bra jobb och därav all tid i världen på sig.

Tyvärr, så glömde jag då för en stund bort att jag redan blivit lurad och besviken ett stort antal gånger. Det här skulle inte vara något undantag. Praktiken visade sig vara ett par dagar i Lernias egen verkstad. Jag valde polymerteknik, det lät sjukt seriöst men visade sig bestå av att sitta i ett fikarum och bläddra i en mapp med bilder på olika plaster och lite konstiga formler som visade hur de var sammansatta. Märkligt nog fick jag inte jobb som polymer- tekniker trots att jag hann bläddra igenom mappen säkert tio gånger innan praktiken var över. De olika studiebesöken på företagen som var i behov av personal var också en ganska stor besvikelse. En del av de vi besökte verkade inte ens känna till Lernia och ingen verkade vara i behov av att anställa någon. Roligast var dock när vi fick besöka färjorna, vi fick en guidad rundtur i lokaler jag aldrig förr sett trots att jag befinner mig på färjorna rätt ofta. Det var lite häftigt att se bryggan och alla kontroller, men vad vi gjorde där vet jag inte. Det blev inte klarare av att kaptenen som guidade oss berättade att vi inte hade en cans att få jobb på ett sådant fartyg ens som lastare. Till och med det var tydligen speciellt och krävde massor av utbildning och inte minst certifikat och flerårig yrkesvana på land.

Efter Lernia återgick jag till AMS. Efter min månad där var jag inte längre långtidsarbetslös utan "bara" arbetslös. Något som min handläggare, jag citerar, tyckte var "goda nyheter". Nu var det ingen kris längre och jag kunde ju återgå till att söka arbete som vanligt, jag fortsatte men det fanns fler jobb i början eftersom jag då aldrig varit inne på platsbanken. När jag hade sökt de dök det bara upp passande jobb någon gång i veckan. Givetvis sökte jag ju även jobb utanför Platsbanken, skaffade en prenumeration på morgontidningen och började kika i platsannonser på andra hemsidor och liknande. Men det gick inte. Vid något tillfälle trodde jag att jag kommit på värsta grejen, jag slog upp gula sidorna på internet, jag ställde in sidan på att hitta företag i Helsingborg. Som söksträng angav jag enbart bokstaven "a", alla företag med a i namnet eller texten (d v s alla) dök upp. Jag skrev av mailadresser och telefonnummer och började beta av de, uppifrån och ner.

Denna procedur tog flera dagar att fullborda och jag hade nu sökt anställning på ALLA företag och firmor i Helsingborgs kommun, åtminstone de som finns i gula sidorna. Jag trodde det skulle se bra ut att man sökte utan att de hade satt ut en annons. Men det bar inte heller någon frukt. Till slut tröttnade jag, jag ville inte låta AMS bestämma vad jag skulle göra när det ändå inte ledde till något. Jag skrev ut mig och började istället plugga upp lite gymnasiebetyg. Just nu är det struligt som fan, ligger efter helt mycket eftersom ett par av ämnena prioriterades bort och inte fanns kvar efter årsskiftet. Detta framgick inte alls i min personliga studieplan utan var tydligen ett krav från kommunen för att utbildningen skulle få finnas kvar överhuvudtaget. Följderna blev att jag fick läsa dessa ämnen (som då ej var schemalagda) samtidigt som jag fick rätta mig efter mitt nya schema med mina nya ämnen, dubbelt upp på samma tid. Soppa. Om ett par månader har jag förhoppningsvis den gymnasiekompetens jag inte skaffade under min ordinarie gymnasieperiod men då många av mina vänner som skötte sig bra i skolan inte heller har jobb så spelar det nog ingen roll alls.

Jag är medveten om att det som saknas i den här texten är en käck och hoppingivande avslutning. Typ, till slut fick jag jobb så ge inte upp. Men faktum är att jag fortfarande inte har hittat jobb, jag och flickvännen drömmer om att flytta till en tvåa för att få ett sovrum men då jag nu inte längre är naiv utan har blivit realist så förstår jag innerst inne att vi inte kommer att sitta i den där soffan i det separata vardagsrummet om ett år. Om ett år är det februari 2007, och då kommer jag att stå utanför AMS och vänta på att de skall öppna dörrarna så att jag kan komma in och få reda på när jag skall stå där nästa gång. Mitt bekymmer är inte om jag får jobb eller inte, mitt bekymmer är om jag får ut a-kassa även den gången. Men, ändå. Inte ger jag upp inte. Men jag tycker inte att man skall strunta i att berätta de här historierna bara för att de inte har fått något slut ännu. Om ni känner igen er så kan det ju alltid vara till tröst att veta att ni inte är de enda som hamnat i klistret. Det var nog den enda fördelen med Lernia, det var första gången jag mötte arbetslösa i min egen ålder.

Tack för ordet. John

 
Tillbaka