Tillbaka
 

Går vi mot en ljus morgondag nu?

Sverige har fått en ny regering. De borgerliga blocket ska nu styra landet i fyra år framåt och den viktigaste frågan för dem blir uppenbarligen hur man ska lösa upp arbetslöshetsknuten och få ut folk i jobb.

Lösningsmodellen går i korthet ut på följande:

  • Stimulera företagen genom sänkta arbetsgivaravgifter, lindring av sjuk- och rehabiliteringsansvar och andra åtgärder för att höja efterfrågan på arbetskraft. "Nystartsjobb" är ett av paketen som den kommande regeringen pratar om och där långtidsarbetslösa, sjukskrivna, förtidspensionerade med flera ska ges en ny chans.
  • Göra en översyn av arbetsmarknadsservicen där AMS och arbetsförmedlingens roll ska genomlysas. Arbetsförmedlingens verksamhet ska i framtiden även konkurrensutsättas så att privata aktörer som rekryteringsbolag ska kunna komma in på banan.
  • Sänka nivåerna i arbetslöshetsförsäkringen för att stimulera arbetslösa personer att höja sin sökandefrekvens och vara tillgängliga för lediga arbeten. "Bidragsberoendet ska bytas ut mot en ökad vilja att löneförsörja sig".

Det var inte helt oväntat att valet ledde fram till ett regeringsbyte.
Arbetslöshetsfrågan hade med rätta växt fram, allt eftersom valdagen närmat sig, till den huvudpunkt som den förtjänade att bli. S-regeringen vaknade för sent och hade dessförinnan kört på i gamla fotspår med punktinsatser av typ plus-jobb, friårsplatser och dylikt. Det är egentligen inget fel med den typen av lösningar men det gäller att de är genomtänkta och administrerade på att smidigt och flexibelt sätt. Ett nytänkande från det socialistiska blocket hade varit på sin plats och vissa förslag som man genomfört under mandatperioden har jag svårt att ta till mig. Sjuk- och rehabiliteringsansvaret som på bred front lades ut på företagen är ett sådant. Visserligen är jag av den absoluta övertygelsen att framför allt större företag ska ta sitt sociala ansvar för sina anställda. Men ändå, att lägga ut samma krav på småföretagen tycker jag har varit ett slag mot dem men framför allt mot arbetslösa personer som förmodligen har missgynnats av denna åtgärd.

Det är numera välkänt att mindre företag tänker sig för en och två gånger innan man gör en nyanställning. Man aktar sig alltså för att göra en så betydande investering som en nyanställning kan innebära. Har man säkra kort från det egna nätverket så är saken i ett annat läge men annars så avvaktar man. Medfinansieringen i sjukförsäkringen har mycket sannolikt ökat småföretagens försiktighet med att nyanställa. Detta är tråkigt och något onödigt. Det finns inga som månar om sina anställda som småföretagare gör om än kanske med lite hårda nypor ibland. Men ändå, en anställd som passar in i verksamheten är guld värd för småföretaget och man har inte råd med att riskera att denne lämnar skutan. Därför är det tveksamt att lägga ut sjuk-och rehabiliteringsansvaret till mindre företag. Därmed inte sagt och exempelvis arbetsmiljön ute på företagen är en oviktig fråga, tvärtom! Vi har offentliga instanser och myndigheter som är tillsatta för att bevaka dessa frågor, så låt dem fortsätta med detta och ge dem ökade medel till att fördjupa bevakningen istället. Försäkringskassan ska ha ansvaret för sjukförsäkringen fullt ut och småföretagen ska inte behöva administera detta.

Det blir ingen enkel uppgift för alliansen att lösa upp den tilltrasslade hårdknut som arbetslösheten innebär. Hittills tycker jag att det som framkommit i debatten när det gäller vilka förslag man har för att minska arbetslösheten, så blir jag inte jätteimponerad. Dessutom tycker jag att paketet i många avseenden liknar liknar de förslag som den gamla regeringen lagt fram. Naturligtvis ska vi inte bortse från alliansens tankar om att lindra för småföretagen men visst låter exempelvis "nystartsjobb" som en omskrivning av socialdemokraternas åtgärd; plus-jobb? Jag hoppas att alliansen nu inte nöjer sig med några punktinsatser som ska gå ut i det tomma intet och bara marginellt påverka statistiken. Det behövs ett nytänkande som även ska se till helheten. Nedan följer några punkter som jag tror är viktiga för den kommande debatten och det kommande arbetet med att få till en fungerande arbetsmarknadspolitik.

Helhetssyn, omtanke, flexibilitet, nytänkande, hoppas jag blir ledord i arbetet.

Med helhetssyn menar jag att ansvariga politiker ska se efter hur det ser ut på arbetsmarknaden just nu och hur trender och prognoser pekar. När det går mellan 500 till 1000 sökanden till snart sagt varje ledigt jobb är det fel att lägga ut stora delar av skulden på de arbetslösa. Hur man kan säga att sökviljan till lediga jobb ändå är låg känns aningen märkligt. Det finns ju även forskning som kommit fram till att sökfrekvensen inte i någon högre grad påverkar möjligheten att få ett jobb. Vi har ju även kunnat läsa om rekryterare och chefer som ondgör sig över det faktum att man har högvis med ansökningar så fort de ska nyanställa. Man måste även inse att arbetsmarknaden är arbetsgivarnas inte de arbetslösas. Varje rekryterare och chef kan välja och vraka bland en stor mängd av sökanden och efter varje anställning blir det många dugliga personer över som inte får chansen. Det gäller att ge så många som möjligt chans att ta sig in på arbetsmarknaden och hur gör man det? Gör man det genom att direkt försämra i arbetslöshetsförsäkringen? Nej, ett renlighetskrav är att jobben ska komma fram först. Därefter kan man möjligen fundera i dessa tankebanor om man absolut känner sig manad.

Det är många riskparametrar att ta hänsyn innan man kan lova en massa nya jobb. Visserligen är idén god men hur kan man vara så säker på att företagen nyanställer bara för att arbetsgivaravgifterna reduceras? Det handlar väl även om att företagen ska ha avsättning för sina produkter. Har man ingen säker orderingång för den närmaste framtiden så lär ju inte nivån på arbetsgivaravgifterna påverka skeendet i någon högre grad. Hur ska man i ett blink förhindra att de stora företagen flyttar delar av tillverkningen till länder med lägre löner? Ska man sänka lönerna här i Sverige på så kort tid så att detta förhindras? Hur ska det gå till? Hur ska man förhindra att utländska jättar köper upp svenska företag för att sedan efter en kort tid lägga ned dem? Fortsatta rationaliseringar och automatiseringar inom tillverknings- och tjänstesektorn, hur kommer detta att påverka tillgången på arbeten för den närmaste framtiden? De 100.000 tals förlorade jobben inom den offentliga sektorn. Ska man återbesätta dem? Det är i dessa frågeställningar som vi kan se huvudorsakerna till den massarbetslöshet som råder i vårt land. Därför måste det till en helhetssyn hos ansvariga politiker om man vill få ner statistiken. Det håller inte att lansera några punktinsatser och sedan stoppa huvudet i sanden och hoppas alla ska bli nöjda.

Med omtanke menar jag att politkerna ska känna in med den arbetslöse och dennes situation och inse vilken katastrof det kan innebära att förlora sitt jobb. Tänk på alla dugliga personer som nu står utanför arbetslivet efter att ha satsat lång tid och energi på att förkovra sig inom tidigare jobb och på att vidareutbilda sig! Tänk på alla ärrade veteraner som satsat hälsa och själ på sitt före detta jobb! Politkerna ska i likhet med småföretagaren som i regel känner ansvar även för den anställdes familj förstå att arbetslösheten i regel drabbar betydligt fler personer än vad statistiken visar. Detta ska de sedan förmedla till arbetsgivare och deras rekryterare/chefer så att lite medkänsla sprids.

Med flexibilitet menar jag att den nya regeringen ska inse att de arbetslösas skara aldrig har varit så heterogen som nu. Den stora massan består av högutbildade - lågutbildade, invandrade svenskar - infödda svenskar, yngre personer - äldre personer, personer från tjänstesektorn - personer från tillverkande industri, personer från offentliga instanser - personer från privata företag, personer som vägras sjukersättning eller socialbidrag - personer som jobbat i 30 år utan knappt en sjukdag. Ja, listan kan göras lång och det gäller för politikerna att inse det. Varför ordar jag så mycket om det? Jo, därför att det är här som flexibiliteten måste komma in. Det går därför inte längre att dra alla över en och samma kam som man i mångt och mycket gjort fram till nu. Olika kategorier av arbetslösa har helt skilda behov av arbetsmarknadsservice. Det håller inte längre att säga att den eller den åtgärden passar alla arbetslösa. Överhuvud taget så hoppas jag att objektifieringen av den arbetslöse definitivt hör till en svunnen tid.

Med nytänkande menar jag att regeringen ska satsa på att föra täta diskussioner med arbetsgivarorganisationer för att få till ett presentations- och samtalsklimat mellan arbetssökande och företag. I dagens läge är det en mycket hård konkurrens om jobben och när väl företag funderar på att nyanställa så utnyttjar de oftast egna kanaler för ändamålet. Därför gäller det för arbetssökande att mer och mer satsa på personlig marknadsföring som då måste innehålla en del kontakter med tilltänkta företag. En acceptans och ett klimat måste därför skapas bland företag och offentliga instanser ute på arbetsmarknaden som "tillåter" arbetssökande att ringa om möjligheten att få komma på besök och presentera sig och sin kompetens. Som det hittills har fungerat så har det nog varit alltför lätt att avfärda arbetssökanden med att hänvisa till arbetstryck och tidsbrist. Rekommendationen till den som ringer har istället varit att skicka in en presenstation av bakgrund och personliga egenskaper. När väl papperna kommit in till företaget har de kanske hamnat långt ner i posthögen hos chef eller rekryterare utan att få någon uppmärksamhet. Ett fungerande presentationsklimat skulle även bli ett bra tillfälle för företagen att marknadsföra sig.

Politikerna ska även föra dialog med arbetsgivare och fackliga organisationer för att försökra luckra upp det klass 1-tänkande som råder när nya medarbetare ska anställas. Såväl inom det offentliga som inom det privata har det gått inflation i att använda högtravande anställningsintervjuer. Gäller det ett lägre kvalificerat arbete inom exempelvis ett statligt verk så kan den arbetssökande lugnt räkna med att få frågeställningar som för tankarna till högre nivåer av sökta jobb. Floskler och standardfraser avlöser varandra och några typiska exempel är "Berätta om dig själv. Du får börja när och var som helst i ditt liv" "Vilka är dina starka sidor?" Vilka är dina svaga sidor?" En person som gått länge utan arbete går in till en anställningsintervju med stor press på sig själv och som även är kombinerad med ett lågt självförtroende. Att hela tiden sitta och vänta på dylika standardfrågor bättrar inte på läget. Det sannolika är att den som blir intervjuad kommer att underprestera vid intervjutillfället och inte komma till sin rätt. Inte blir det bättre av att rekryteringsgruppen ofta består av flertalet personer som då även gör att "maktfördelningen" blir ojämn. Bättre vore kanske att antällningsintervjun byts ut mot en samtals- och diskussionsstund där intervjuare och arbetssökande samtalar utifrån viktiga punkter som har anknytning till arbetsuppgifterna.

För låg ålder. För hög ålder. Fel namn. Lucka i meritföreckningen. Sjukdomsperioder. Överkvalificerad. Ja, anledningarna kan vara många till bli bortgallrad redan vid genomgången av mängden ansökningar. Ska politikerna få ut den stora massan av arbetslösa måste arbetsgivarnas inställning luckras upp och då inte bara inom den offentliga sektorn. Ett samhällsekonomiskt tänkande måste till och tänk vilka kostnader som kan sparas in om folk får arbete. Mindre sjukvård, mindre psykvård, mindre drogvård, mindre självmord, mindre skadegörelse, mindre våldsbrott. Ja listan kan göras lång över de samhällsekonomiska vinsterna och kanske kan sedan en borgerlig regering ytterligare sänka skatterna. Vem vet?

© Klas Hägglund 2006
Illustration, Rune Hemström 2006

 
Tillbaka