Tillbaka
 

Till den kommande regeringen

Inledning

Utopi skulle många säga om det jag skriver nedan, men några skulle i alla fall kalla det för ett önskeläge eller en ledstjärna att jobba emot. Beroende på vilken politisk åskådning läsaren har så väljer han med vilket intresse han tar del av min text.

Det är ingen enkel problemlösning för dem som vill få ner arbetslöshetssiffrorna till rimliga nivåer. Han som tror att minskade ersättningsnivåer för arbetslösa är en betydande del av lösningen är fel ute. Hon som tror att arbetsmarknadsåtgärder av typen plus-jobb löser upp hårdknuten är inte heller riktigt med på banan. Nä, problemen vi ser på arbetsmarknaden har föregåtts av en utveckling som pågått i flera decennier. En bidragande orsak är hårda rationaliseringar som möjliggjorts genom snabb teknikutveckling. Maskiner har ersatt människorna ute i produktionen. Jag tänker särskilt på datorn som numera finns med i snart sagt alla produktionsprocesser i det moderna samhället. Hårda vinstkrav har drivit på de större företagen att flytta ut sin tillverkning till länder där arbetskraften är billig. Stora utländska jättar köper upp svenska bolag för att ganska snart lägga ner tillverkningen här hemma. Den offentliga sektorn har även den fått skära ned på sin servicenivå med följd att 100 000-tals jobb försvunnit. Aldrig förr har skaran av människor som står utanför arbetsmarknaden varit så hög. Därför räcker det inte med isolerade punktinsatser och åtgärder av typen konstgjord andning för att lösa samhällsproblemet.

Det blir en nödvändig uppgift för den kommande regeringen att ta ett samlat grepp över arbetslöshetsproblemet och man får vara beredd på att offra tid, kraft och framför allt pengar på att nå en lösning.

Några förslag till en önskemodell

Först och främst borde regeringen skapa en kommission där medlemmar både från det borgerliga och från det socialistiska blocket ingår. Representanter från fackliga organisationer, näringslivet, offentliga sektorn, utbildningsväsendet och sist men inte minst företrädare för de arbetslösas skara. Tillsammans kan parterna kanske komma fram till en bärande lösning som kan öka sysselsättningen i Sverige

Småföretag

Även Ingvar Kamprad började i en liten skala. Satsar landet på småföretagare kan mycket vara vunnet. De flesta experter håller med om det. Tänk också på att när väl en småföretagare har anställt en person som passar in, så månar han om denne. Därför ska den blivande regeringen införa lättnader i arbetsgivaravgifter, rehabiliteringsansvar och kanske även lättnader i LAS-reglerna till de småföretag som nyanställer.

Småföretagare borde ges möjlighet att komma ut till skolor och arbetsförmedlingar och berätta om hur han startade upp verksamheten och vad som är viktigt för att få verksamheten att gå runt. Bättre med personer med marknadsanknytning än tjänstemän och lärare som uttalar sig om framtiden, men som i själva verket är för sent ute om jag får säga så.

Ams och arbetsförmedlingarna

En kommande regering måste fundera över vilket uppdrag Ams och framför allt arbetsförmedlingarna ska ha i framtiden. I nuläget är arbetsförmedlingarna mer en åtgärds- och kursförmedlare och mindre ett arbetsserviceorgan för arbetslösa. Handläggarna jobbar i en, enligt mitt sätt att se, medioker arbetsmiljö där ett visst antal arbetssökande ska klaras av per tidsenhet. Det är mer myndighetsutövning än service till arbetssökande. Sammantaget leder detta till att vi arbetssökanden ger mindre och mindre legitimitet till handläggaren och dennes yrkesroll.

Ett förslag är att befria arbetsförmedlaren från rollen som kontrollant åt arbetslöshetskassorna. Då skulle det bli mycket lättare att uppnå ett dialogklimat mellan tjänsteman och arbetssökande. Sedan måste ju arbetsförmedlarna börja se den arbetssökande som en individ, inte ett objekt som ska söka ett visst antal lediga jobb i månaden.

Medelstora och stora företag

Den senaste tiden har man kunnat se och läsa i media om att företag mer och mer går ifrån att anmäla lediga platser till arbetsförmedlingen. Ja, det är inte givet att man ens bryr sig om att utannonsera ett ledigt arbete. Istället prövar man andra vägar och framför allt då det egna nätverket. Detta ställer höga krav på oss arbetssökande, nämligen att satsa på personlig marknadsföring. Helst ska man hela tiden ligga på och försöka få till en kontakt med ett företag via telefonsamtal och besök. Det finns två problem med detta: Det ena är att som arbetslös tappar du snart det mesta du har av det självförtroende du behöver för att jobba offensivt med nya kontakter. Det andra är företagens ljumma intresse för att ge en arbetssökande rimlig tid för ett samtal eller besök. Säjer man som arbetssökande fel ord eller strofer, så lär mötet bli kortvarigt. Därför måste det till en kultur ute bland företagen och deras chefer att ta emot telefonsamtal och besök från arbetssökande personer. Det blir ju då även ett sätt för företagen att marknadsföra sig och vem vet, kanske dagens besökare är just den talang man behöver? Det borde även vara hög tid att släppa på kravet om att endast knyta till sig klass 1-människor till verksamheten. Som utvecklingen har varit nu i mer än ett decennium så har arbetsgivare kunnat välja och vraka bland en stor mängd arbetssökanden. Minsta "skavank" som exempelvis fel ålder, fel nationalitet, lucka i meritförteckningen osv. och chansen är borta. Jag efterlyser ett ökat samhällsekonomiskt ansvarstänkande ute bland de större företagen.

Offentliga sektorn

Min fullständiga övertygelse är den att en kommande regering ska återbesätta en betydande del av den enorma mängd indragna tjänster inom stat, kommun och landsting. Avsevärda medel måste till för att återställa en del av den personaltäthet som var innan den vassa osthyveln började karva i början av 1990-talet. Vi läser dagligen tänkte jag säga om knappa resurser inom vård, skola och omsorg. Tänk om de nödvändiga platserna fick fyllas med arbetslösa personer. Vilken samhällsekonomisk vinst vore inte det? Våra pensionärer kunde då få den välförtjänta omsorg de ska ha och vår framtid på daghem och skola en kvalitativ och pedagogisk utveckling. Som det är nu tvingas offentligheten föra ett företagsekonomiskt tänk inom alla verksamheter och så även inom personalförsörjningen. Man går mer och mer mot en klass-1-syn när en nyanställning ska göras. Förr kunde exempelvis kommuner anställa ungdomar, 50-plusare, handikappade osv. och detta var fullt accepterat och det fanns budgetmedel för det. Tänk vilka inbesparingar samhället skulle få göra i minskad sjukhusvård, drogvård, psykiatrisk vård, brottsbekämpning. Inbesparingarna skulle minst väga upp de ökade personalkostnaderna som skulle bli vid ett återställande av den offentliga servicen.

Avslutning

Tänk om arbetsgivarna ville gå i våra skor i en vecka

Då skulle de få känna på hur det är att hela tiden få stå vid sidan av gemenskap och välmåga. De skulle få känna på att få ett antal "Tack för visat intresse-brev" som tryckte ner dem i skoskaften. De skulle få känna på besvikelsen över att ha gjort en mindre lyckad anställningsintervju efter det att man grillats av minst tre intervjuare. De skulle få känna av den förtvivlan man upplever under en dag av arbetslöshet.

Kanske skulle arbetsgivarna då få sådan medkänsla för arbetslösa personer att de när de tar emot ett telefonsamtal från en person som frågar om en praktikplats säger: Välkommen hit så kan vi diskutera vad det är du vill prova på att jobba med! Kanske skulle arbetsgivarna ha sådan förståelse att man släpper på kraven vid anställningsintervjuer och bortser från mindre "lyckade" svar från intervjupersonen. Man kanske inte längre skulle ställa frågor som: Du har en lucka i din meritförteckning, vad gjorde du då? Berätta om dig själv! Du får berätta vad du vill och börja med vad du vill! Vilka är dina starka sidor? Vilka är dina svaga sidor?

Kanske skulle ett frö av verklig medkänsla ha fötts hos dem. Kanske skulle man börja fundera i termer av medmänsklighet och solidaritet när man nästa gång kommer i kontakt med en arbetslös person.

Tänk om politikerna vill gå i våra skor i en vecka

De skulle få ängslas över att få väsentligt försämrad betalningsförmåga efter valet. Märkliga tankar kanske skulle komma på skam: "Arbetslösa måste befrias från sitt bidragsberoende" "Sänker vi ersättningsnivåerna så blir arbetslösa mer benägna att söka lediga arbeten"

De kanske äntligen skulle börja söka svaren på en annan nivå i samhället och i det globala sammanhanget. De skulle få oroa sig över att behöva tvingas in i en arbetsmarknadsåtgärd som känns förnedrande efter många år av utbildningssatsning och kvalificerade arbeten. De skulle få känna på hur det är att gå med mössan i hand och tigga om praktikplatser hos ljumt intresserade arbetsgivare.

De skulle få känna på hur det är att tvingas ta ett plus-jobb med en månadslön på 14.000 - 15.000 kronor med arbetsuppgifter som ligger långt under deras kompetensnivå. De skulle få känna på hur det är att gå till en arbetsförmedling som har kommit långt ifrån vad den en gång i tiden skapades för, d.v.s. förmedla jobb.

De kanske äntligen skulle börja fundera i termer som: "Vi kanske måste ändra en aning på den kurs vi lagt ut och börja söka svaren på en annan nivå i samhället och i det globala sammanhanget".

© Klas Hägglund, 2006

 
Tillbaka