Tillbaka
 

Nuläge

Inledning

Vi får med jämna mellanrum signaler om att fler och fler arbetstillfällen försvinner från vårt land. Många företag blir uppköpta av inhemska storbolag och svenska storföretag blir i sin tur uppköpta av utländska jättar. Efter en inte alltför lång tid får man i det senare fallet kanske läsa om att de nya ägarna har bestämt att tillverkningen i den eller den landsändan ska upphöra. Lönsamheten har inte varit tillräcklig som det heter. Aktiebolagsstyrelsen har alltså via koncernens VD agerat och konstaterat att enheten i Sverige har alldeles för mycket personal. Vi uppnår stordriftsfördelar om vi flyttar tillverkningen till oss i Tyskland eller om vi bygger en fabrik i Asien där arbetskraften är billig.

Den allmänna kostnadsjakten för alla företag i Sverige, såväl offentliga som privata, har lett fram till bantade organisationer på personalsidan. Anledningen sägs vara att anställda upptar en alltför hög andel av ett företags totala utgifter och måste därför minskas ned. Teknikutvecklingen i samhället har också bidragit med otroligt effektiva och snabba maskiner som övertagit människans plats i produktionen och tjänsteutövningen.

Sakta men säkert verkar vi alltså gå mot riktigt dåliga tider när det gäller sysselsättningen. Det har ju vårt land och hela världen upplevt förr. Jag tänker på 30-talets stora depression, men frågan är om den trend som vi upplever nu någonsin sett så dyster ut. Efter 30-talets stora nedgång började hjulen snurra på bra om man får säga så. Västvärlden med USA i spetsen började få fart på sin teknikutveckling och sen kom ett mycket stort krig in i bilden som satte fart på tillverkning och produktion i hela den utvecklade världen. Efter 2:a världskriget vet ju alla hur ekonomin tog fart när allt skulle byggas upp igen. Fram till och med 80-talet har sysselsättningen varit klart positiv med låg arbetslöshet som kännetecken. Visserligen upplevde vi under 90-talet perioder av hög arbetslöshet, men jämför man med dagens nedgångar så var detta ingenting. Händer det inget radikalt så kan man fundera över hur det ska sluta på arbetsmarknaden när antalet jobb minskar medan antalet arbetssökande bara ökar.

I Sverige har vi i ett antal år nu genomlidit en lågkonjunktur med stegrande arbetslöshet som följd. Trots att konjunkturen nu börjar ljusna en aning så har inte sysselsättningen ökat i motsvarande takt. Ams spår visserligen att det för vissa yrken kommer att innebära en ökad efterfrågan på arbetskraft men experter är inte säkra på att en kommande högkonjunktur ska innebära något egentligt lyft.

I takt med att ekonomin i Sverige går ner så blir samhällsklimatet allt kärvare och det gäller även för arbetsmarknaden. Arbetsgivarna ställer höga krav på sina anställda, personalen ska vara välutbildad, frisk, alltid vara tillgänglig, stresstålig, socialt kompetenta o.s.v. Resultatet blir att det bildas ett A- och ett B-lag på arbetsmarknaden. Ett a-lag enligt ovanstående arbetsgivarkrav och ett b-lag av människor som är lågutbildade, ofta sjuka, för unga eller för gamla, har fel namn, arbetslösa m.m.

Just nu har vi mellan 5,5 och 6,0 % i öppen arbetslöshet. Lägger vi till människor som deltar i arbetsmarknadsåtgärder, långtidssjukskrivna, förtidspensionerade o.s.v. blir andelen som står utanför arbetsmarknaden betydligt högre. Vad kostar inte arbetslösheten vårt land? Vilka lidanden drabbar den inte varje person och dennes anhöriga?

 

Något måste göras?

Det är naturligtvis ingen lätt lösning att bryta trenden och höja sysselsättningen i Sverige när starka marknadsekonomiska krafter styr. Ändå måste alla ansvariga ställa sig frågan: "vart är vi egentligen på väg"? Hur hög arbetslöshet tål vårt land?

Vad gör våra politiker?

Svar: inte mycket mer än att vagt debattera samhällsproblemet och på sin höjd föreslå marginella förändringar. Om politikerna diskuterar arbetslöshet gör man det alldeles för långt ovanför huvudena på dem det berör. Och ofta, ofta och ensidigt läggs skulden på de arbetslösa. Att man inte gör tillräckligt mycket för att skaffa sig ett jobb, att man är bidragsberoende, att man inte är benägen att flytta på sig och så vidare.

Vad gör de fackliga organisationerna?

Svar: Några organisationer, SIF, något LO-förbund, något ledarförbund gör det. Tyvärr är aktiviteten tämligen låg från fackligt håll får man nog konstatera. I Sundsvall vet jag att SIF har haft ett samarbete med arbetsförmedlingen där ett par handledare har coachat grupper av arbetslösa medlemmar mot nya alternativ på arbetsmarknaden.

Vad gör våra media?

Svar: inte mycket mer än att någon gång i kvartalet referera inslag från den politiska debatten eller citera statistik från Statistiska Centralbyrån eller AMS.

Vad gör arbetsgivarna?

Svar: inte mycket. I Sundsvall vet jag att organisationen Svensk Handel har bedrivit ett samarbetsprojekt med arbetsförmedlingen i syfte att förbereda arbetslösa för att ta anställning inom handeln. I övrigt anser sig arbetsgivarföreningarna sannolikt inte behöva ta ställning till problemet. Det ligger inte på deras bord så att säga. Det finns ju myndigheter som har det ansvaret.

Istället kan man lätt tolka det hela som att Sveriges arbetsgivare gör allt vad de kan för att hålla arbetslösa borta från sin dörr, åtminstone äldre personer. Statistik från Riksförsäkringsverket 2002 visade nämligen att 71 procent av arbetsgivarna sällan eller aldrig nyanställer en person över 50 år.

En länk till en insändare i Passagen Debatt som uttrycker sin förtvivlan över svårigheterna med att vara arbetslös och att försöka passa in i dagens arbetsmarknad.

Vad gör arbetsförmedlingarna?

Svar: De gör vad de kan efter förutsättningarna och efter de anslag de får från statsmakterna. Tyvärr verkar AMS agera som om vi fortfarande befinner oss på 70-talets nivå vad det gäller arbetslösheten. De resurser myndigheten tilldelar arbetsförmedlingarna är alldeles för underdimensionerade för att svara upp mot dagens massarbetslöshet.

Vad gör vi arbetslösa generellt sett själva åt vår situation?

Svar: inte mycket! Det verkar som att vi i stort sett tiger still och väntar på andra tider så att säga. En anledning är säkert att gruppen arbetslösa är en väldigt blandad skara av individer med vitt skilda bakgrunder och kompetenser. En annan anledning är sannolikt att varje arbetslös ser till sitt och tänker "bara jag får jobb så ordnar sig allting...jag orkar inte engagera mig" Ytterligare en anledning kan också vara de känslor av skam och maktlöshet som vanligen drabbar personer som blir utan arbete och som skapar vanmakt och passivitet.

Ett önskvärt framtidsscenario

Tänk om alla intressenter från den arbetslöse individen upp till ansvarig regering verkligen gjorde slag i saken och började engagera sig i samhällsproblemet.

Politiker

Tillsätt arbetsgrupper både centralt på riksdagsnivå och lokalt på kommunnivå som inleder ett nära samarbete med arbetsgivarorganisationer, fackliga organisationer, företrädare ur de arbetslösas skara och media. Sammankomsterna bör hållas i en öppen och konstruktiv anda och inga uppslag ska lämnas oprövade.

Jag är säker på att arbetsgivarnas inställning om att de bara ska anställa "klass 1" människor måste luckras upp. Politiker bör också ytterligare underlätta för företagen så att de börjar anställa fler personer. Jag tänker på rehabiliteringsansvaret vid sjukskrivningar, sänkta arbetsgivaravgifter om man anställer människor som befinner sig i marginalen. Finns det inga andra möjligheter till hands efter att man provat ovanstående, kanske regering och riksdag får överväga lagstiftning liknande den man hade på 70-talet. Jag tänker på främjandelagen som innehöll bestämmelser om bl.a. tvingande regler för att anställa eller bibehålla äldre arbetskraft och handikappade.

Tänk om en betydande del av alla de miljoners miljoner som satsas på den s k bekämpningen av arbetslösheten kunde kanaliseras ut direkt till arbetsgivare runt om på arbetsmarknaden. Det vill säga fördela en avsevärd del av summan till småföretag, större företag, kommuner, landsting, länsstyrelser, statliga verk och bolag. Varje arbetslös kunde få en slant med sig till det företag eller offentlig arbetsgivare som anställer honom eller henne. Särskilt om man ser till de offentliga arbetsgivarna som i många fall är skattefinansierade vore en sådan modell logisk tycker jag. Jag menar pengarna tas ju ur samma fickor och kanske skulle hålen på sikt bli mindre till storlek för staten om myndigheterna tvingades att anställa arbetslösa människor.

Framför allt måste politiker lyssna mer på oss arbetslösa om vad vi har att säga och vilka önskemål vi har. Bjud in oss på debatter och möten så att en dialog kan startas.

Fackliga organisationer

Min uppfattning är att våra fackliga organisationer inte anstränger sig i någon högre grad för oss arbetslösa. Alla insatser tycks gå till medlemmar som har jobb. Det är naturligtvis bra att facket stödjer personer som har en plats i dagens tuffa arbetsliv, men nu är det dags att komplettera sin inriktning.

Problemet för facket är att medlemsantalet sjunker för varje år och det kommer det att fortsätta göra. Andelen som har arbete i dagens Sverige sjunker som bekant, medan andelen i arbetsför ålder som inte har jobb stiger. Detta fenomen borde organisationerna uppmärksamma mer och rikta åtgärderna även mot arbetslösa medlemmar. Annars tror jag antalet medlemmar fortsätter att minska, beroende på att avgiften i regel är för hög även om en arbetslös har lägre summa att betala. När vi arbetslösa känner och märker att våra respektive fack inte arbetar för vår sak så minskar förtroendet och samhörighetskänslan och vi hoppar då av.

En facklig organisation skulle kunna vara en naturlig samarbetspartner till arbetsförmedlingen för att skapa aktiviteter till arbetslösa. Fackliga organisationer som har många arbetslösa medlemmar borde skapa grupper som kontinuerligt träffas och som erbjuds service i form av coaching, söka jobb aktiviteter, friskvård med mera. Varje fack borde bygga upp nätverk av "medlemsföretag" eller skapa kontakt även med andra företag med likartad verksamhet för att så småningom kanske få till en praktikpool. En grupp av praktikplatser dit arbetslösa kan erbjudas praktik i syfte att aktualisera deras yrkeskunskaper.

Nä, fram för offensiva fack som hjälper arbetslösa medlemmar!

Media

Press, radio och tv skulle kunna göra en långt större insats för oss arbetslösa än vad man gör för närvarande och samtidigt visa läsarna att man tar sitt samhällsansvar som tredje makt.

När medierna väl har ett inslag så är det oftast utan djup och utan något mer långtgående syfte. Oftast så handlar det om statistik från AMS eller SCB eller intervjuer med politiker.

Tänk om tidningar kunde ha artikelserier om arbetslösheten. Tänk om en tidning skulle ta och följa en arbetslös person under en period och skildra hur denne upplevde sin vardag och sina kontakter med myndigheter och arbetsgivare.

Arbetsgivare

"Arbetsmarknadspolitik är inte vårt bord!"

Så tänker mycket sannolikt alla arbetsgivarrepresentanter när arbetslösheten förs på tal och det är inte direkt ologiskt av dem att tänka så anser jag. Men ändå, vad händer när skaran av människor som står utanför arbetslivet fortsätter att öka. Om några år kan summan vara uppe i två miljoner, jämfört med nuläget som är 1,5 miljoner. Andelen som kan konsumera företagens produkter och tjänster skulle då ytterligare minska. Det är väl inget drömscenario precis för aktiebolagsstyrelserna land och rike runt.

Branschförbunden borde börja samarbeta med AMS, arbetsförmedling, fackliga organisatiner och lokala/regionala politiker för att försöka skapa en gemensam plattform för att få in så många människor som möjligt i arbete.

Arbetsgivare måste börja tänka om när de ska göra nyanställningar och överge idén om att endast engagera klass 1 människor. Om och när en arbetsgivare har en anställningsintervju med personer som gått utan arbete en längre tid måste han inse vissa fundamentala aspekter av det mänskliga psyket. Det kan inte lysa självförtroende om en arbetslös person! Han eller hon brinner sannolikt för jobbet ifråga men orkar inte förmedla det vid intervjun. Ställ inte ett antal krävande modellfrågor till en arbetslös under intervjun! Undvik alltså frågor som "Berätta om dig själv, Vad kan du bidra med om vi anställer dig? Vilka är dina starka sidor?" Lägg upp intervjun som ett samtal istället och var framför allt inställd på att som arbetslös är man oftast väldigt nervös under intervjun. Det gäller ju så mycket.

Länk till en intervju med en rekryterare som belyser dagsläget och den typiska inställningen.

Framför allt är önskeläget att företag och organisationer börjar öppna dörrarna för arbetslösa så att de åtminstone kan få komma på praktik och aktualisera sina färdigheter och bli uppdaterade för ett återinträde på arbetsmarknaden. Detta skulle ske i ett nära samarbete med ovanstående uppräknade samarbetspartners och med löfte om minskat rehabiliteringsansvar vid en anställningssituation. Ja arbetsgivarna kanske ska börja ta sitt sociala ansvar och samtidigt bidra till en förbättrad samhällsekonomi.

Arbetsförmedlingen

Jag tycker att det är hög tid att omorganisera samhällets service till arbetssökande människor. Naturligtvis måste även riksdag och regering inse att de medel de anslår för närvarande inte på långt när räcker till för att bemöta den stigande arbetslösheten. Insatserna måste fördubblas, kanske mångdubblas jämfört med vad som nu görs. De samhällsekonomiska kostnaderna kommer att skena iväg om inte politikerna lyckas bromsa upp den negativa utvecklingen.

Som arbetsförmedlingen fungerar just nu upplever man som arbetslös att den inte är den samarbetspartner som den skulle kunna vara. Istället för att vara ett flexibelt serviceorgan som ser till den unike individens intressen har den blivit något helt annat. Handläggarna på arbetsförmedlingen tvingas arbeta under ganska mediokra förutsättningar om man ser till ekonomiska ramar och vad som finns att förmedla på arbetsmarknaden.

Varje handläggare har så många arbetssökande i sitt hägn att han eller hon knappast hinner träffa och samtala med personerna. När väl den arbetslöse blivit kallad på möte handlar det mer om att slentrianmässigt diskutera handlingsplaner, utvidgade sökområden och arbetsmarknadsåtgärder än en öppen dialog om individens förutsättningar och önskemål för framtiden. Inte känns det mer meningsfullt när handläggaren ska mata in rätt kompetenser och sökord i datasystemet. Ve den person som har för många utbildningar och yrkeserfarenheter och färdigheter som inte kan kodas enligt datasystemets register. Då är det bara att "skala bort" några för att få plats så att säga.

Handläggarna har också en medioker uppgift när man emellanåt tvingas agera som en myndighetsperson. Jag tänker på rapporteringen till a-kassa eller f-kassa när en arbetssökande tackar nej till erbjudande om arbete eller arbetsmarknadsåtgärd. Jag tänker på den skarpa texten som följer med handlingen "anvisning om ledigt arbete" som ibland lite schablonmässigt skickas ut till den arbetslöse.

Befria arbetsförmedlaren från sin roll som myndighetsutövare. A-kassorna kan istället göra stickprovskontroller för att tillse att deras medlemmar följer givna regler. Som arbetssökande ger man inte arbetsförmedlaren den legitimitet som denne borde ha.. Som arbetssökande ser man inte arbetsförmedlaren som en samarbetspartner eftersom denne även har en kontroll-och rapporteringsfunktion gentemot a-kassan. Många är på sin vakt i samtal om framtiden och uppföljning den senaste perioden.

Genom AMS hoppas jag arbetsförmedlingarna får möjlighet till att skapa mer långsiktiga projekt i kampen mot arbetslösheten. Som det fungerar nu är motivations- och söka jobb-kurserna alldeles för korta och mer av karaktären nödlösningar för den arbetssökande. Det vore önskvärt med mer långsiktiga och genomtänkta kursprojekt i samarbete med proffsiga och kunniga konsulter.

Samarbetspartners till arbetsförmedlingen, motivationskonsulter

Jag hoppas seriösa och kunniga/välutbildade konsulter får i uppdrag att starta upp kurser för arbetslösa med innehåll av typen: motivation, personlig utveckling, coaching, socialpsykologi, pedagogik, arbetsmarknad, tekniker för att söka jobb med mera. Säg att kurslängden blir på minst 6 månader och med möjlighet till förlängning för deltagarna.

Anledningen till projektlängden är att det tar sin tid att analysera, motivera, peppa, utveckla deltagare som varit utanför arbetsmarknaden under en längre tidsperiod. Den stress och förlorade självkänsla som det innebär att vara arbetslös tar i regel en betydande tid att lindra och bygga upp. Många som går utan jobb hamnar också utanför det sociala livet, särskilt då personer för vilka arbetet betytt det mesta i livet. Det räcker definitivt inte att som i nuläget, gå en kurs på 4-6 veckor och tro att gnistan ska återuppväckas.

Kursupplägget bör innehålla både teori och praktik, varvat om varandra. Den inledande teorin på c:a 8 veckor kan lämpligen innehålla teambuilding, självbild, motivation, coaching. Det är heller aldrig fel att blanda in moment av humor, lekar, drama och presentationsövningar i detta block. Att utvidga sina trygghetszoner ger ofta en fin kick på resan.

Inför praktikblocket tror jag på följande modell.

Konsultföretaget ska arbeta upp praktikpooler, dvs grupper av arbetsgivare från olika branscher. Vilket önskescenario vore det inte om deltagarna får möjlighet att prova på olika jobb och olika arbetsuppgifter. Jag menar för en arbetslös som inte längre har möjlighet att fortsätta i sitt tidigare yrke och som ska hitta nya vägar skulle detta vara väldigt bra. Tänk en deltagare som funderar på ett arbete inom vård eller omsorg. Kunde han eller hon få prova på att arbeta under kortare perioder inom exempelvis hemtjänst, som personlig assistent eller med utvecklingstörda, skulle denne få bra inblick och tips för sitt fortsatta planerande. Under eller efter praktikperioderna ska deltagarna ha möjlighet till coaching om så behövs. Dessutom tror jag att det är bra med återkommande gruppsammankomster för gemensam utvärdering. Många frågor och funderingar kan behöva klargöras med anledning av den nya miljön.

En sådan praktiklösning är naturligtvis svår och tidskrävande för konsulten att planera och genomföra men inte omöjlig tror jag. I gengäld ska arbetsförmedlingen noga analysera och välja ut intresserade deltagare för projektet. Den får absolut inte förmedla omotiverade deltagare. Kursledningen kan sen intervjua de personer som arbetsförmedlingen valt ut för att ytterligare bedöma intresset och motivationen hos dem.

Arbetslösa

Det börjar bli dags för den stora gruppen av människor som just nu står utanför arbetsmarknaden att ta ansvar för sin situation och aktivera sig. Som det är nu och alltid har varit är gruppen inte särskilt högljudd så att säga. Anledning till det, som jag ser det, har jag redan tagit upp ovan.

Det gäller att vi reser oss upp ur askan och bryter vår handlingsförlamning!

Någon sade till mig, - det kanske är dags att starta ett parti, eller kanske en förening. Tänkvärda ord, måste jag säga. Tänk om alla vi som står utanför arbetsmarknaden skulle ta och organisera oss. Vi skulle definitivt bli en så stor grupp att makthavarna blir tvungna att lyssna på oss.

Det går ju att börja i liten skala med att skapa grupper som träffas någon gång i veckan. Göra upp planer för att kontakta tidningar, politiker, fack, arbetsgivare med flera. Någonstans måste man börja och det viktiga är att vi synliggör vår situation som den nu ser ut på arbetsmarknaden.

© Klas Hägglund 2005


Illustration: Rune Hemström

Obs! Det går inte längre att lägga in kommentarer.

En fattig a-kassa06-11-08 22:27  | 
www.namninsamling.com/rorinteakassan
Behöver inte säga mer än så, men ett ypperliggt tillfälle att skriva under och samtidigt skriva varför man tycker detta är ett sjukt förslag ifrån våra politiker.
calamus06-05-28 07:32  | 
Du skrev "Ett a-lag enligt ovanstående arbetsgivarkrav och ett b-lag av människor som är lågutbildade, ofta sjuka, för unga eller för gamla, har fel namn, arbetslösa m.m."
tyvärr handlar det inte bara om hög eller låg utbildad etc. utan om exact rätt kunskap för ett specifikt behov vid en specifk tidpunkt. Det går en halv miljon arbetslösa i Svealand.Inte undra på att man oftast blir två.
En som studerat för länge...06-04-04 13:51  | 
Jag tycker att lärlingsystemet borde införas igen. Ett system där både arbetsgivare och arbetstagare har chans att se vad jobbet kräver och om lärlingen klarar av det. Dagens yrken kräver en allt längre utbildning, detta kostar pengar och tid. Tänk vad mycket man kan lära sig på en arbetsplats på 3 år gentemot vad man uppnår genom en högskoleutbildning...
Solveig06-01-30 02:40  | 
Jag har många gånger i förtvivlan och ursinne tänkt att det är dags att göra uppror mot den förnedrande behandlingen av arbetslösa, sjukskrivna o.s.v. Men NU HAR DET BÖRJAT HÄNDA SAKER! Sedan drygt ett år tillbaka finns Sveriges Anställningslösas Landsorganisation - SALO - som är till för den som är arbetslös på¨hel/deltid, i ams-åtgärd, sjukskríven, pensionerad, har en osäker arbetssituation o.s.v. Se SALOs hemsida www.anstallningslos.se eller skriv till föreningen på adress Box 94, 614 22 Söderköping eller ring 0707-958885.
Hälsningar från en medlem
Leffe06-01-11 15:10  | 
Gillar din artikel. Själv är jag aktiv i Handelsanställdas förbund och framförallt i ungdomsfrågor. Vi har ofta diskuterat hur vi ska jobba med de arbetslösa. och vårt problem är att vi inte fått något gensvar på hur de arbetslösa vill eller önskar att vi kan göra för dem. Det vi gör idag är att vi håller små informationer om facket på Arbetsförmedlingen men mer än så har vi inte presterat. Ett tips om du vill ni vill ha med facket på tåget så kan ni gå in och diskutera och debattera på www.fackligt-aktiv.se

 

 
Tillbaka