Får man må bra som arbetslös? En betraktelse om hur det är att vara arbetslös

Tack Maria Andersson för din intressanta rapport.

Jag har läst forskningsrapporter och tidningsartiklar som refererat arbetsgivares- och politikers inställning till arbetslösa. Jag har även själv vid flertalet tillfällen fått känna av min närmaste omgivning och hur de uttalar sig om arbetslösa personer. Kanske inte i direkta ordalag men i inlindande meningar blir jag ofta påmind om min situation. "Du som har så mycket ledig tid ska väl inte klaga. Du kan ju göra vad du vill på dagarna" är typiska uttalanden.

Hur ska en arbetslös person vara, se ut och känna sig för att hans omgivning ska acceptera honom som den han är just nu? Ska han se ut att må bra och trivas med tillvaron trots avsaknad av jobb? Ska han se lidande ut och gå i trasiga kläder så att personer i omgivningen kan känna ett visst medlidande eller hur ska han vara egentligen?

Jag kom nyligen över en rapport från Arbetslivsinstitutet som på ett intressant sätt tar upp den arbetslöses situation och förhållandet till sin omgivning.

"Det är inte frivilligt att känna hur man vill när man är arbetslös. "Fel" känslor bestraffas på en rad olika sätt; genom andra människors avståndstagande, egna skuldkänslor och mediala beskrivningar men också av politiska beslut och ekonomiska sanktioner." Risken är uppenbar att arbetslösa blir betecknade som lata, arbetsskygga eller bidragsfuskare.

Nu finns det faktiskt arbetslösa som uppskattar när man fått ökat existentiellt utrymme som det faktiskt kan bli när den lediga tiden ökat.

"Jag skulle önska att alla människor kunde uppleva och ta åt sig vardagen och naturen på ett lika härligt och positivt sätt som jag lärt mig. Jag har blivit mycket lugnare och kan idag njuta av livet varje dag, inte bara under helgen eller semestern. Stress och måsten gör sig inte längre så påminda." Svar som redovisats i en undersökning om arbetslösas situation.

Existentiellt utrymme är nog sannolikt vad väldigt många innerst inne går och drömmer om, även då personer inom arbetslivet som i dagens höga tempo får allt mindre tid för sig själv. Men som sagt, det kan även arbetslösa personer behöva och särskilt då om man i alla tider haft ett väldigt stressigt och betungande jobb. Problemet är att omgivningen inte accepterar att höra eller läsa om arbetslösa som klart uttalar att de just nu trivs med sin situation. Arbetslösa ska uppvisa arbetsvilja och inget annat, punkt slut!

"Och jag har märkt att man som arbetslös bör man inte nån gång yttra att det inte är så hemskt att vara arbetslös. Jag känner väldigt många som är fruktansvärt less på sina arbeten, så pass mycket att dom mår dåligt, och det verkar på dom som att skräcken för att bli arbetslös är det som får dom att stanna kvar….Meningen verkar vara att vi ska gå och beklaga oss hur besvärligt det är, hela tiden. Då känns det bättre för dom som har arbete som dom hatar." Svar som redovisats i en undersökning om arbetslösas situation.

De flesta som hela tiden får negativa besked på sina jobbansökningar känner sig mer och mer värdelösa. En inte helt ovanlig känsla blir till slut att man inte orkar med att få fler nekanden och därför drar sig för att söka fler jobb. Eller som en arbetslös person uttrycker saken: "Inte kan man år efter år stå till arbetsmarknadens förfogande. Det blir i det långa loppet en djup, kränkande cynism. Varför stå till någons förfogande som verkar ge självaste f-n i en?" Följden blir då att långtidsarbetslösa riskerar att betraktas som lata och därmed också att omgivningen får en ännu mer negativ inställning till dem. På så sätt riskerar de att hamna i en nedåtgående spiral av bristande självkänsla och uppgivenhet.

Många arbetslösa beskriver situationen som att man mer eller mindre dräneras på kraft och energi och det blir en daglig kamp för att hålla motivationen uppe, motivationen att söka jobb, städa eller bara ta sig upp ur sängen. Konsulters och arbetsförmedlares råd till arbetslösa har ju därför alltid varit att skaffa struktur, vara aktiv, söka jobb och det är inget fel i det. Samtidigt är det omgivningens bild av den arbetslöse att han eller hon ska vara just lidande för att vara berättigad till samhällets stöd.

Omgivningen förväntar sig alltså att den arbetslöse ska vara aktiv och energirik nog för att framgångsrikt söka jobb samtidigt som den accepterade bilden av honom eller henne egentligen är den motsatta. Rapportens författare menar att resonemanget är självmotsägande: den arbetslöse förväntas må dåligt, men måste ändå tvingas att fungera och må bra som aktiv och kompetent arbetssökande.

Är då arbetslösa fria att göra vad, känna och tänka som de vill?

Författaren menar att det huvudsakligen är fråga om två saker: dels att styra sin tid och sitt liv i större utsträckning och dels att förverkliga sig själva genom kreativa aktiviteter eller genom att lära sig göra ingenting och må bra av det, det vill säga gå ner i varv och "hitta sig själv". Alla lider inte av arbetslösheten, åtminstone finns det perioder där perioden utan arbete rent av kan vara behaglig. Men arbetslösheten får inte bli ett alternativ till ett stressigt arbetsliv och därför blir friheten förbjuden.

Nu följer ett citat av Maria Andersson som är väldigt bra: "Här vill jag stanna upp och väcka frågan om de känslor som väcks hos er läsare när ni läser om arbetsfria människor. Det är något oerhört laddat att läsa om de som uppskattar sin arbetslöshet och ägnar dagarna åt sådant som arbetande människor i bästa fall får en glimt av på sin fritid. Varför blir vi/dom/ni så provocerade av arbetsfria människor? Är det för att alla bär på en hemlig dröm om att få bryta upp och strunta i allt en tid? Eller är det den urgamla skräcken för parasitism som spökar, tron på att det finns en viss mängd arbete att utföra och att om vissa inte gör sin del blir det en tyngre börda för de som arbetar. Arbetsmarknaden är betydligt mer komplicerad än så i dessa dagar, men tankebanorna lever kvar i högsta grad".

På grund av sin egen inställning till all ledig tid, men framför genom det tryck arbetslösa känner från släkt, vänner, bekanta, media, arbetsförmedling med flera, blir friheten att göra vad man vill tämligen meningslös för de flesta. Resultatet blir ofta att denna meningslöshet leder till ett annat förbjuden känsla, nämligen trötthet. Arbetslösa tycker i regel att det är helt förbjudet att säga till någon att man går och är trött på dagarna. Eftersom de inte arbetar har de inte gjort sig förtjänt av vila.

Alltså kan man som författaren säga: "Det paradoxala är att man som arbetslös måste må dåligt för att må bra, eller åtminstone för att känna sig normal som arbetslös". Tillåtna eller normala arbetslösa känslor är utanförskap, känsla av värdelöshet, skam, skuld, ilska, bitterhet, uppgivenhet, depression och handlingsförlamning. Förbjudna och kanske ambivalenta känslor är frihet, glädje, lugn och vila".

Avslutande diskussion av redaktören

Tänk om man ska ha liknande resonemang för alla människor som är ute och jobbar och ska förväntas göra en hygglig insats i arbetslivet. Man ska må dåligt för att göra ett bra jobb och få ett anseende som en duglig arbetskraft.

I dagens arbetsliv är det många som mår dåligt p.g.a. ett högt uppskruvat tempo, ständiga förändringar med mera. Som anställd har du ändå möjlighet till utveckling och rekreation både i arbetet och på fritiden. I arbetet kan du få betald friskvård, du kan utveckla dig genom att gå betalda kurser och du har ett socialt umgänge på dagarna. Som anställd har du ibland råd med rekreation som kostar en del pengar. Jag tänker på möjligheten att resa till attraktiva resmål. Som arbetslös får du vara glad om du kan göra resan Sundsvall - Härnösand - cirka 5 mil. Du har sällan möjligheter att gå intressanta kurser som kostar pengar. Det är accepterat att du som arbetstagare kan må bra och det gör ingenting om människor i omgivningen märker att du mår bra.

Arbetslösa personer däremot har inte riktigt rätt att känna stunder av lugn och harmoni och ha möjlighet till personlig utveckling. Har inte du och jag som arbetslös rätt att emellanåt säga och tycka att periodvis mår vi bra och har inrättat vår tillvaro så att vi kan överleva. Har inte du och jag rätt att erkänna att vi emellanåt känner oss slitna och trötta på grund av den stress som arbetslösheten medför?

Nej den rätten har inte arbetslösa personer. Frågan är bara hur ska vi kunna förbereda och peppa oss så att vi fullt ut kan göra bra ifrån oss på en anställningsintervju? Vi som så fort vi kommer in i perioder av välbefinnande riskerar att få kommentarer på oss. "Värst vad du verkar må bra, är inte du arbetslös du? Ja där ser man vad ni har det bra". "Annat är det för oss som gör rätt för brödfödan, vi får slita vi och hinner aldrig vara lediga".

Det är nog ändå till sist så att man måste må dåligt för att kunna må bra som arbetslös!

Ett referat ur rapportsamlingen Att hantera arbetslöshet, Arbetslivsinstitutet, delrapporten Att känna sig arbetslös - kategori, identifikation och stigmatisering, Maria Andersson 2006.

Med egna ord Klas Hägglund, 2007.