Tillbaka
 

Tiger vi ihjäl problemet?

Jag är säkert inte ensam om att några gånger ha sopat skräp under mattan istället för att göra en seriös städning av mitt rum eller min bostad. Kan vara bekvämt och tar så mycket kortare tid än att plocka fram dammsugaren och tuffa igång en städning.

Sopa problemet under mattan? Att tiga ihjäl ett obehagligt ämne eller att så länge som möjligt likt strutsen, stoppa huvudet i sanden, är andra liknelser som man kan använda i olika sammanhang.

Arbetslösheten i Sverige är minst sagt ett brännande samhällsproblem som innebär många och svåra tragedier för drabbade runt om i vårt land. Ändå får ämnet inte på långa vägar samma mediala utrymme eller samma plats i den politiska debatten som många andra frågor får. Ämnen som egentligen inte förtjänar något utrymme alls, kan utan vidare hamna på första sidorna i våra kvällstidningar. Jag tänker på dokusåporna som växer upp som svampar ur jorden en regnig sommar.

Vad det beror på, kan man fråga sig. Är det så att politikerna sneglar åt länder utanför norden och sedan konstaterar att i Sverige har vi fortfarande en väldigt låg arbetslöshet jämfört med andra. Det är oansvarigt om man från politikerhåll resonerar så eftersom många menar att den verkliga arbetslösheten i vårt land uppgår till 13-14 % av den arbetsföra befolkningen. Detta om man räknar in alla som deltar i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, långtidssjukskrivna, förtidspensionerade, studerande. Ja det finns skribenter som hävdar att en andel av exempelvis högskolestuderanden ska räknas dit. Motiveringen är att alternativet till att börja studera har varit att gå utan jobb och att många när de studerat klart, går ut till en väntande arbetslöshet.

Den samhällsekonomiska kalkylen för en så stor arbetslöshet blir sannolikt hög och säkerligen långt högre än vad många politiker räknar med. I kalkylen ska man räkna in uteblivna skatteinkomster, utebliven efterfrågan på konsumtions- och kapitalvaror, ökade kostnader för sjukvård, psykvård, socialhjälp m m. Ser man till det privata planet för varje arbetslös så är naturligtvis varje fall en enskild tragedi. Särskilt om perioden blir lång. Det är därför tragiskt att se hur liten plats arbetslösheten får i den offentliga debatten och jag får verkligen hoppas att det snart blir en ändring av detta.

Jag hittade faktiskt en intressant artikel på biblioteket för några dagar sedan vilken tog upp det allmänna språkbruket som politiker använder sig av i debatten om hur man ska kunna vända den dystra arbetslöshetstrenden.

Skribenten inleder artikeln med att konstatera att flera politiska partier och debattörer vill krympa det sociala skyddsnätet i syfte att minska antalet arbetslösa. Deras antagande om arbetslösa synes vara att vi är fattiga, lata individer som endast när vi verkligen tvingas till det, tar ett arbete för att överleva.

Det offentliga språkbruket om arbetslösa, invandrare och uteliggare liknar mer och mer resonemanget om rehabilitering av brottslingar. Och turerna kring a-kassan påminner även de om fångvården med alla sina varningstexter för eventuella övertramp och underlåtanden från arbetslösa medlemmar.

I debatten pratas det aldrig om att anställda är löneberoende men om arbetslösa är det annat. Det sägs att arbetslösa måste befrias från sitt bidragsberoende. Uttrycket associerar till alkohol- och narkotikaberoende och sammankopplas med ord som tvång, en ond cirkel och liknande. Språkbruket kan tolkas som att vi arbetslösa har ett inneboende sug efter existensmedel som också undergräver vår karaktär. Däremot ses inte de åtgärder och de arbeten som nu finns att tillgå som onda cirklar, d.v.s. arbetsmarknadskurser, underbetalda, tråkiga och nedbrytande jobb.

Skribenten förespråkar en större flexibilitet från samhällets sida och föreslår en avreglering i handhavandet av arbetslösheten. Det vore på sin plats att införa begreppet individualism även för den stora kategorin arbetslösa. Det har ju under flera decennier propagerats för ökad individualism och minskad kollektivism för den enskilde medborgaren. Tyvärr tycks detta gälla enbart för löntagare om man säger så. Den arbetslöse ska disciplineras med jobb och arbetsmarknadsåtgärder som han inte känner sig motiverad för. Den samhälleliga disciplineringen kringskär möjligheterna för den arbetslöse till improvisation och individualism. Inför medborgarlön i stället!

Ur Sydsvenska Dagbladet 2004-11-19.

Jag tycker det är jättebra att det skrivs artiklar med liknande innehåll som ovanstående hänvisning antyder. Allmänt sett borde debatten vara ständigt pågående i våra medier, inte som nu, en artikel eller ett inslag i kvartalet ungefär. Särskilt viktigt är det att så många som möjligt gör sin röst hörd med anledning av att vissa politiska ledare marknadsför planer på att sänka ersättningen för arbetslöshet och sjukdom. Samma politiska ledare andas inte med ett ord hur de ska trolla fram arbeten till oss arbetslösa eller hur de ska påskynda rehabiliteringen av alla tusenden långtidssjukskrivna.

Därför är det viktigt att vi som är arbetslösa engagerar oss och inte bara sitter på var sin kammare och håller tyst om hur vi har det. När jag pratar med kollegor får jag lätt intrycket av att det inte är så mycket att prata om. För att inte tala om bekanta som har arbete. Är kanske frågan så känslig att man inte riktigt orkar med en diskussion eller har alla resignerat?

Vid saxen och med egna ord: Klas Hägglund, 2005

 
Tillbaka