Tillbaka
 

På besök i arbetslivet

Att ha stått utanför arbetslivet i många år har för mig varit en mycket tung börda att bära. Då tänker jag inte enbart på sociala, psykologiska, ekonomsika aspekter. De färdigheter och kunskaper om ekonomisystem, pa-system m.m. som jag en gång lärt mig har blivit försvagade i avsevärd omfattning. För att inte tala om mitt självförtroende som allt eftersom månader och år har gått, reducerats till spillror av vad det en gång varit.

Länge hade jag förväntat mig att, funderat på och oroat mig för den dag jag återigen skulle få ett jobb. Förväntningar som jag ställde upp om en stadig lön, socialt umgänge med arbetskamrater, stimulerande arbetsuppgifter med mera. Funderingar om vilken arbetsgivare jag skulle få jobb hos; en privat, en statlig eller en kommunal? Skulle jag få jobb inom min "bransch" eller skulle det bli något helt nytt och obekant för mig? Oro inför återkomsten. Skulle jag klara av att arbeta 8-17-dagar, måndag till fredag? Skulle jag tillräckligt snabbt lyckas ställa om från sysslolöshet till full arbetsförmåga så att säga? Skulle yngre arbetskollegor acceptera att arbeta ihop med en 50+-person? Skulle jag överhuvudtaget göra en godkänd arbetsprestation? Slutligen, hur skulle jag lyckas ställa om mig från full kontroll av min vakna tid till att bli styrd av flextid och en arbetsorganisation?

Ja frågorna har varit många som med jämna mellanrum pockat på och förmodligen är jag inte ensam om att känna så. Jag tror inte det.

Så en vacker dag….

hände det, jag fick ett jobb. Jag sökte en tidsbegränsad anställning på nio månader inom ett statligt verk och jag fick så småningom en av platserna. "Branschen" var min gamla inkörda, så det i sig kändes ganska hemtamt. Däremot var arbetsinnehållet klart under mitt kompetensområde men jag tänkte som så att bätte med ett jobb vilket som helst än inget alls och tacksam var jag. Ändå oroade jag mig för att arbetet skulle bli enahanda och med små möjligheter att kunna påverka upplägg och arbetssätt.

Med darriga ben stegade jag in…

på det Statliga verket och började så min första arbetsdag. Jag var inte den ende nyanställde som började denna dag utan vi var ett 10-tal som alla skulle arbeta med samma uppgifter. Jag var som väntat klart äldst och det skilde 10 år till den närmaste på åldersskalan. Den absoluta majoriteten i gruppen var välutbildade och hade nyligen blivit arbetslösa.

Första veckan innebar introduktion och utbildning och här gällde det för oss att hänga med i det höga tempot. Utbildaren stoppade i oss kunskaper i mängder om regelverket så att vi skulle ha en bra grund att stå på som handläggare.

Så var det då dags att börja handlägga….

Innan jag kunde få något utfört var det bara att lära sig handläggarsystem, diariesystem, mailsystem, tidrapporteringssystem och det handlade då om learning-by-doing så att säga. Detta gjorde vi parallellt med handläggningen av nya ärenden.

Snacka om en ny värld för mig. Visserligen var jag van att bläddra i regelverk och göra utredningar, men ändå blev situationen tuff för mig.

Som jag upplevde det de första veckorna omgavs jag av yngre, speediga och vana systemanvändande kollegor. Knäppandet från tangentborden blev som en ljudmatta i mina öron. Musik som frammanade tankar inom mig som sa, - du räcker inte till riktigt i den här miljön!

Efter två veckors inkörning var det dags för arbetsgivaren att genomföra det produktionskrav som påannonserats den första anställningsdagen. Gruppen skulle göra ett visst antal ärenden per dag och handläggare. Kravet var tufft, särskilt då när det skulle gälla redan från den tredje arbetsveckan. Med smattrande tangenter satte vi igång med högsta hastighet.

Alla i gruppen tyckte att produktionsmålet kändes tufft att uppnå med tanke på jobbets svårighetsgrad och den korta inskolningstid vi fått. För mig var det särskilt tufft med tanke på den långa tid jag stått utanför arbetsmarknaden och det låga självförtroende jag hade i början. Det blev bättre med tiden men jag hann aldrig komma upp i den nivå jag förväntat att uppnå under anställningstiden.

Vilka erfarenheter har jag fått av ovanstående anställning?

I viss mån besannades mina farhågor inför återinträdet i arbetslivet, dvs. rädslan av att vara ringrostig efter att ha stått utanför en så lång tid. De första månaderna hade jag fullt upp med att komma upp i tempo vad gäller produktionsmål, datasystem och att komma in i gruppen med allt vad det innebar.

Som jag förväntat mig så hade de personer i gruppen som kom direkt från en annan anställning till detta vikariat, betydligt lättare att komma in i jobbet och ta plats i gruppen än vad jag hade. Där såg man ingen ringrostighet minsann. På ett ögonblick hade de kontroll över situationen. Om det hade att göra med självförtroende eller om det var en medveten strategi, det låter jag vara osagt. Men uppenbart var att personerna i fråga förstod att göra sig oumbärliga både inom och utanför den egna arbetsgruppen.

Det som slog mig var ändå klimatet inom den statliga myndigheten. En miljö som var mig något främmande mot vad jag förväntat mig. "Statens kaka är liten men trygg" "Arbetstakten hos offentliga arbetsgivare är lägre än hos privata företag" Liknande uttalanden har gällt som sanna ord för mig så länge jag har varit med i arbetslivet. I och för sig så visste jag att arbetsmiljön inom offentliga arbetsplatser hade förändrats i avsevärd grad, men ändå slogs jag av följande.

Här möttes jag av ett sanslöst högt arbetstempo som styrdes av produktionsmål likt hos en massproducerande fabrik med vinstmaximering som mål. Varje vecka fick vi uppföljning och rapportering från ledningen om hur vi låg till med produktionen. Det kändes lite som att arbeta på en administrationsfabrik.

Jag fick ingen förlängning av vikariatet och det var jag inte ensam om. Trots att det vid årets slut återstod en oerhört stor ärendemängd att slutföra, så var vi 25 handläggare som fick gå. Den budget som lagts för 2006 tillåter inte att myndigheten har anställda vikarier för arbetet.

I arbetsgruppen var 9 av 10 akademiker och detta är anmärkningsvärt samtidigt som det är belysande för dagens arbetsmarknad. Trots att arbetsuppgifterna var av rutinkaraktär med starkt inslag av registrering av uppgifter utifrån akter och listor, var den absoluta majoriteten i gruppen personer med akademisk bakgrund. För inte så många år sedan hade myndigheten fått söka med ljus och lykta för att hitta folk till arbetet.

Slutord

Av ovanstående beskrivning kan jag dra följande slutsatser.

  • Att det är viktigt för varje person som är arbetslös att hålla sig aktiv och inte tappa tempot helt under perioden. Trots att jag personligen alltid varit aktiv med friskvård i olika former och varit snabb att anmäla mig till kurser och utbildningar, så var det en tuff omställning för mig de första veckorna av anställningen.
  • När man äntligen får ett jobb gäller det att satsa 100 % och visa framåtanda, intresse och ambition, både inom arbetsgruppen och utanför. En bekant sade till mig: - Om du får ett jobb, se till att göra dig oumbärlig på arbetsplatsen. Då ökar dina chanser att få förlängd anställning!
  • Det är inte bara arbetsförmedlingen som är ihärdiga med att mana på folk att utvidga sitt sökområde som det heter. Många författare som skriver om arbetslöshet hävdar att det är bättre med i stort sett vilket jobb som helst än att helt gå utan. Även ett "sämre" jobb gör nytta för dig som person. Det går faktiskt att jämföra med de personer i min arbetsgrupp som hela tiden lyckades motivera sig och visa framfötterna. De belönades med nya anställningar, några inom det privata näringslivet, några inom det statliga verket och någon hos en annan statlig myndighet.
  • Jag vet av egen erfarenhet hur svårt det är att följa den senast uppräknade slutsatsen. Jag vet hur svårt det kan vara när man har satsat sin själ på mångåriga högskolestudier eller haft ett jobb med bättre lön och bredare arbetsinnehåll, att leva upp till detta. Ändå tycker jag att man som arbetslös ska ha det som ett alternativ, särskilt om perioden av sysslolöshet sträcker ut sig i tiden. Det kan ligga i bakhuvudet som en reservplan åtminstone.

I en arbetsmarknad som inte precis är av önskekaraktär för oss arbetssökande gäller det att kämpa, kämpa och åter kämpa! Vi befinner oss i ett mindre önskvärt läge i förhållande till arbetsgivarna, men ändå gäller det att hålla ut. Det kanske vänder någon gång. Så tänker jag!

© Klas Hägglund, Sundsvall 2006

 
Tillbaka