Tillbaka
 

Redaktören sammanfattar

Efter ett långt uppehåll i skrivandet, tycker jag att det är läge att få några rader på pränt. Jag ska också inledningsvis passa på att tacka alla som skrivit i gästboken. Det är alltid lika roligt och intressant att se vad som skrivs.

Tänk jag som trodde att jag skulle vara mer eller mindre ensam på nätet med att skriva om arbetslöshet. Till min glädje har jag funnit flera hemsidor som tar upp ämnet utifrån olika infallsvinklar. Jag har funnit fina debattsidor och uppenbart är att det finns ett stort engagemang ute i landet. Den ena hemsidan eller debattsidan utesluter inte den andra och min starka förhoppning är att vi redaktörer ska kunna bygga upp någon form av nätverk för att synliggöra den stora samhällsproblematik som arbetslösheten utgör.

Min utgångspunkt när jag började fundera på en hemsida var att en person som går arbetslös känner ett utanförskap i samhället och en känsla av att han inte längre är behövd. En annan hypotes har varit att de flesta som är utan arbete går och bär på mycket förtvivlan och negativa tankar utan att prata med andra om det. Slutligen hur viktigt det är att vi arbetslösa har vänner eller kollegor att lufta våra bekymmer med. Jag tycker att utgångspunkterna har bekräftats i mina studier på nätet, i tidningar och i böcker.

Vad är det då som driver fram det utsatta läget för alla personer utan fast förankring på arbetsmarknaden? Svaret är självklart, anser de flesta. Det finns alldeles för lite jobb till så många människor som behöver ett. Det finns ändå ett och ett annat att fundera över kring detta uppenbara problem och vilka följder det vältrar över på alla som drabbas.

Ska man analysera inläggen på olika debattsidor så slås man av följande. Många av debattörerna ropar på en förbättrad arbetsmarknad, men det finns även andra spår som är värda att fundera kring. Väldigt många individer känner sig misshandlade av de myndigheter och instanser som är till för dem, som egentligen ska vara ett stöd, ett serviceorgan. Arbetsförmedlingen förekommer flitigast i debatten och får för det mesta ris av insändarna och faktiskt även ofta i medierna och särskilt om man inkluderar hela AMS-världen. Väldigt ofta får även a-kassan och försäkringskassan skarp kritik för stelbenthet och inhumant myndighetsbruk.

Ska man vara lite nyanserad i sin analys så kan det vara så att det ofta är negativa aspekterna som lyfts fram i debatten, mindre ofta de positiva. Utifrån det sammanhang och den verklighet som myndigheterna arbetar ifrån, så händer det säkerligen många positiva saker vid kontakten mellan dem och arbetslösa och eller sjukskrivna. Ändå slås man av när man läser artiklar och insändare att handläggningen har en del övrigt att önska. Därför hoppas jag att ansvariga för myndigheterna tar åt sig av kritiken och försöker förbättra servicen till alla som står utanför arbetsmarknaden.

Det största problemet är ändå det besvärliga arbetsmarknadsläget som råder efter decennier av företagsnedläggelser, företagsutflyttningar, rationaliseringar, organisationsförändringar med mera. Detta har i sin tur lett fram till att arbetsgivarna inte på långt när efterfrågar så mycket personal som man gjorde på 60-, 70- och 80-tal. Alla branscher, såväl privata som offentliga arbetsgivare har sedan länge tvingats banta sina organisationer till storlek och framför allt då om man ser till personalen. Kommuner, landsting och statliga myndigheter har inte alls samma resurser att sysselsätta människor som man hade tidigare, vilket bidragit till den kraftigt ökade arbetslösheten.

De tuffa villkoren på arbetsmarknaden har medfört att till varje ledigt jobb finns det hundratals arbetssökanden som aspirerar på en plats. Man kan lugnt säga att det är arbetsgivarens marknad som råder och det märks om inte annat i de tidningsartiklar som tagit upp ämnet. Många experter har också uttalat sig och hävdat att Sverige sedan en tid har ett a-lag med attraktiv och välkvalificerad arbetskraft och ett b-lag med människor som inte riktigt uppfyller arbetsgivarnas krav och där många står utan jobb.

Ja det finns de som hävdar att den riktiga siffran över alla som just nu står utanför arbetsmarknaden ska lyftas fram. Om man inkluderar alla som är långtidssjukskrivna och alla som har förtidspension, blir siffran 1 miljon människor som står utanför arbetslivet. Vissa tycker att man även kan räkna med en andel av alla som studerar vid högskolor land och rike runt i debatten. Gör man det blir naturligtvis siffran ännu högre.

Till alla politiker, tjänstemän som ansvarar för arbetsmarknadsfrågor och till arbetsgivare, vill jag säga följande:

Tänker ni på våra ungdomar, alla de som ännu inte kommit in på arbetsmarknaden? Det finns de som pratar om en förlorad generation. Hur tror ni de känner och tycker i sin förtvivlan?

Tänker ni på alla äldre som hamnat utanför arbetsmarknaden som efter decennier av slit belönas med en förnedrande arbetslöshet? Hur tror ni de känner och tycker i sin förtvivlan?

Tänker ni på alla invandrare som i många fall är välutbildade och som har lång arbetslivserfarenhet från sitt gamla hemland som aldrig får en chans i sitt nya att komma in på arbetsmarknaden? Hur tror ni de känner och tycker i sin förtvivlan?

Tänker ni på alla högskoleutbildade som kämpat i åratal med sina studier för att bara komma ut till en förnedrande arbetslöshet? Hur tror ni de känner och tycker i sin förtvivlan?

Tänker ni på alla långtidssjukskrivna och förtidspensionerade som inget hellre vill än att göra comeback på arbetsmarknaden? Hur tror ni de känner och tycker i sin förtvivlan?

Klas Hägglund, 2005


 

 
Tillbaka